Stora framsteg!

Lillasysters feber släppte igår kväll och hon kände sig nog lite uttråkad, så plötsligt ville hon gå med protesen, vilket hon aldrig föreslår själv annars. Och det var bara början. Sedan ville hon gå själv, utan att hålla i mig. Hon gick runt, runt i den lilla stugan, mellan olika saker som stod uppställda efter att barnen byggt koja. Därefter gick hon uppför stegen till loftet, och ner igen - med protesen! Efter det tog hon undan fler och fler saker från golvet och gick längre och längre. När hon ramlade reste hon sig, utan att hålla i något. Hon gick jättelänge. Tidigare har hon bara velat gå en kort stund. Alla dessa framsteg på samma kväll!

Helt plötsligt betedde hon sig alltså som vilken ettåring som helst, som precis har upptäckt hur roligt det kan vara att gå! Skillnaden är att Frida är tre och att startsträckan varit på ungefär ett halvår.

Lika roligt var att storasyster gladde sig så med henne. Hon hejade på, applåderade och berömde. Gissa om föräldrarna var glada och stolta över sina barn!

Inget särskilt, bara...

Inget särskilt idag, bara...

...en liten ledsen mun (lillasyster är förkyld och får inte följa med när storasyster går till en kompis)...

...några kajakpaddlare som paddlar förbi oss...



...en kylig vind från havet, en tröja som tas på, och klossar som läggs på varandra...

...en mamma som också vill bygga med klossar...

...några strån som vajar i vinden...

 

 

 ...en vattenkran som sätts på...

 

 



...några blommor på en äng..

 

 

Jag gillar de dagar då allt är "bara", men där ändå inget bara kan tas för givet.

 

 

 

 

 

 



Barnfilmbyhuset i Mariannelund

 

Vi trillade in i det helt nyöppnade Barnfilmbyhuset för lite sedan. Det föll det sig så att vi åkte förbi det på väg till karamellfabriken och såg att det skulle öppna lite senare samma dag. Vi besökte karamellfabriken och åkte tillbaka och då hade det öppnat. Vi blev de första vanliga besökarna och fick tränga oss förbi de inbjudna invigningsminglarna.

 

Barnfilmbyhuset (ett riktigt tungvrickarnamn) vill sprida information om Astrid Lindgrens filmer och om inspelningsplatserna. Flera scener i emilfilmerna spelades nämligen in i Mariannelund. I huset har man även gjort iordning två rum där barn kan få prova på hur det kan vara att göra sig iordning inför en filminspelning. Jag, min syster och våra barn hade en trevlig stund i huset. Den som uppskattade besöket mest var nog Hilda som tycker att det bästa som finns, är att klä ut sig. Vilken tur att vi bara har 8 km till Mariannelund. Hit kommer vi med säkerhet att åka många grå och tråkiga höst- och vinterdagar.

 

Den som vill veta mer om Barnfilmhuset kan se mer på www.barnfilmbyn.se

 

  

 

I barnens sminkloge fick barnen prova att förbereda sig inför en filminspelning.

 

 

 

Våra barn blev ett tacksamt fotoobjekt för journalisterna, eftersom vi var de första (och enda) besökarna. Hilda ställde gärna upp.

 



 

 

 

 

 

 



Kusinerna har slagit sig ner i soffan i ett vardagsrum med inredning från den tiden då emilfilmerna spelades in (70-talet). Jag gillar verkligen den här stilen (till skillnad från alla andra verkar det som) och skulle kunna tänka mig ett sånt här vardagsrum hemma.

Emil hos doktorn i Mariannelund

 

Ida upphissad i flaggstången. Jag undrar vilka funderingar den här kulissen kan skapa hos beökare som inte sett filmerna om Emil?

Tabberas hos Emils familj: "Bara grisen blev kvar" står det på väggen.

 



Tabberas vid invigningen av Barnfilmbyhuset. Ganska mycket återstod på faten från inviningens mingel. Till skillnad från Emils tabberas så blev inte alla bjudna (för oss var det bara skådebröd).

  

karamellkokeriet i Mariannelund

Jag känner mig så priviligierad som bor så nära ett litet karamellkokeri. Vi har bara 8 km till Mariannelund där karamellkokeriet finns. De gör gammaldags konfekt med hantverksmässiga metoder, och lite delikatesser som senap t.ex. Det bästa med karamellkokeriet, tycker jag,  är att man kan följa tillverkningen i fabriken genom ett glasfönster. Barnen tycker såklart också att det är spännande att se. Mer om karamellkokeriet på deras fina hemsida: www.karamellkokeri.se

 

Hilda och kusinerna Benjamin och Leon tittar intresserat på hur godiset tillverkas.

 

 

 

Varsågod att provsmaka! Oj! Det var visst ett glasfönster i vägen.

 

Här tillverkas mitt absoluta favoritgodis: brända mandlar. Visst ser det gott ut?

 

 

 

Godispaus, direkt efter besöket på karamellfabriken (trots att det inte var lördag).

 

Leklandet i Hultsfred

 

Vad ska man göra en regnig dag när syster med familj är på besök? Åka till ett lekland kanske?
Min syster åkte med sin yngste son, som är lika gammal som Hilda, och jag tog med mig båda barnen, till leklandet i Hultsfred för några veckor sedan. Det var barnens och mitt första besök på ett lekland. Det gick bättre än förväntat - för mig alltså. Tanken på ett lekland har tidigare fått mig att rysa - fullt med folk, stimmigt och med en hög ljudnivå.Tack och lov så var det inte så i leklandet i lilla Hultsfred. När vi kom till parkeringen, så stod det bara två bilar där, och inne i leklandet kunde barnen roa sig utan att behöva trängas. Det var roligt att se hur Hilda och Leon hade skojigt tillsammans, och hur lite begränsad Frida var av sitt handikapp (hon har ett amputerat ben). Det fanns ingenting som hon inte kunde göra. Klättra gick också bra, men med hjälp av oss vuxna.



 

 

 

 

 

Frida klättrar med hjälp av min syster. Båda våra barn är duktiga på att klättra och tycker att det är jätteroligt. Jag tror att det är någonting som vi i familjen kommer att göra en hel framöver. Håkan är dessutom utbildad klätterinstruktör.

Tänk om alla ofrivilligt barnlösa visste...

Det finns många ofrivilligt barnlösa. Har för mig att definitionen på att vara ofrivilligt barnlös är att man försökt  att få barn i ett år, utan att lyckas. Andra är ofrivilligt barnlösa, inte p.g.a infertilitetsproblem, utan för att de inte träffat någon att få barn med.

Det finns ganska många bloggar om ofrivillig barnlöshet. Villhabarn.se har samlat några av dem på sin sida.  Innan vi fick barn läste jag lite trådar om barnlöshet på t.ex familjeliv.se. Det kan vara skönt att läsa om andras kamp att få barn när man själv kämpar. Men ibland kan det bli för mycket. Det är lätt att bli nedstämd av att gå in för djupt i barnlöshetsproblematiken.

Nuförtiden läser jag inte så ofta  om andras ofrivilliga barnlöshet. Frågan är inte längre aktuell för mig. Vi har ju fått barn! Vi lyckades! Men ibland händer det ändå att jag gör det. Har man varit i barnlöshetsträsket så känner man med dem som befinner sig där.

Jag känner med dem som är ofrivilligt barnlösa. Jag vet hur det känns med den långa, ovissa väntan. Hur tunga dagarna är, hur svårt det är glädja sig åt att andra väntar barn. Men jag vet också hur det känns att inte längre befinna sig där. Vilken lättnad att slippa!

Jag känner med de som gör den ena IVF:en (provrörsbefruktning) efter den andra utan att lyckas, och som kanske därefter åker utomlands för att möjligheterna där är flera p.g.a andra lagregler, och försöker med ägg- eller embryodonation.  Som tänker att adoption inte är ett alternativ.Som tänker att man själv måste bära sitt barn, föda det och amma det. Som tror att det är det enda sättet att bli mamma på. Jag tycker synd om dem. Tänk om de visste att de kunde hoppa av den där berg- och dalbanan. Tänk om de visste hur fantastiskt det är att få barn genom adoption. Tänk om de visste, att när barnet väl är hos oss, så är det helt oväsentligt hur det kommit till oss. Tänk om de visste att i det ögonblick man får barnet så är det  bara  barnet man ser, och inte vägen till det. Tänk om de visste att det inte är så viktigt att få föda sitt barn (även om det kan kännas så när man är barnlös). Tänk om de visste att man genom adoption får en annan, men minst lika häftig upplevelse som när man får barn på det vanliga sättet. En upplevelse som är av det slaget att man glömmer all graviditetslängtan. Om de visste det, vilken tröst det skulle vara då, att få höra att det finns ett annat sätt att få egna barn på. Ett sätt där utgången är viss: det blir ett barn tillslut! Ett barn som när man ser det tänker: "Du är mitt barn. Tänk att du kom tillslut!"

(Jag vet att det inte finns de som kan adoptera p.g.a att de inte uppfyller kraven för adoption p.g.a att de t.ex. saknar gymnasieutbildning eller har för högt BMI, och då är naturligtvis adoptionsvägen stängd, vilket känns väldigt sorgligt. Då är barn genom att bli graviditet det enda hoppet, men de jag tänker på är de som skulle kunna adoptera)

Bullerbyn

Nyligen var vi på besök i Bullerbyn, tillsammans med barnens kusiner som bor i Österrike. Det var regnigt, så det fanns inte så  många andra besökare där. Barnen hade roligt ändå och hoppade i höskullen och plaskade i vattenpölar.



Bröder i den gamla eken. Undrar hur många barn som fotograferats här?

Nya och gamla jordbruksformer möts. I förgrunden en av ladorna i Bullerbyn (numera café och butik). I bakgrunden kan man skymta bygget av ett nytt djurstall. Antagligen kommer det att inrymma djur som trots att de är omgivna av åkrar och ängar aldrig kommer att få vistas utomhus. Det är en olycklig utveckling. Jag skulle önska att alla djur fick leva som djuren  i Bullerbyn.

 

På hemvägen besökte vi Pelarne kyrka.

Midsommarhelg

Söndag - midsommarhelgen går mot sin ände. Personligen så är jag inte mycket för att fira midsommar. Tycker att det är skönt att strunta i alla krav och måsten. Min man är likadan. På midsommaraftonen besökte vi i alla fall ett traditionellt midsommarfirande - för barnens skull. För Frida var det första midsommarfirandet och hon tittade storögt på allt som hände. Det blev inget dansande kring midsommarstången, eftersom båda barnen var för blyga för det.

Midsommardagen betydde jobbdag för mig och feberdag för Hilda. Idag är jag ledig och Hilda mår mycket bättre. Håkan, min svåger och Frida är ute på en båtttur.

 

Jag och Frida

 

Hilda gungade hellre med grannflickan än dansade kring stången.

 

Frida och grannens dotter.

 

Grannens dotter som är 10 år hade bundit varsin krans till Hilda och Frida. Mammahjärtat rördes.

 

Regn och grått på dagen, sol på kvällen.

 

Midsommarnatt.

 

Båttur på "annandagen". Man och svåger förbereder sig och Frida väntar på att få hoppa i båten. Farfar passar.

Glad midsommar!

Mycket har hänt på sistone: Vi har flyttat (stugan i skärgården där vi bott det senaste året har vi kvar, då stället ägs av min mans familj) till Småland och min syster, som bor i Österrike, har hälsat på med sin familj. Det har varit en intensiv, men rolig tid.

Jag har fotat mycket  och kommer att skapa  många inlägg med dessa bilder framöver.

Nu är vi i stugan igen i ett par veckor. Ikväll är det en fin kväll och barnen leker ute på bryggan tillsammans med farfar. Barnen försöker fånga fiskar med sina håvar och Frida försöker cykla på sin trehjuling; det går inte så bra eftersom hon bara har ett ben som hon kan trampa med. Jag blir lite beklämd, men tänker att det kommer säkert att gå bra när hon vill använda benprotesen mer och kommit på att man kan använda den för att cykla.

Imorgon är det midsommar, så jag passar på att önska alla en glad midsommar!