Dimman skapade en nästan sagoaktig, trolsk stämning i liftsystemet. Kontrasten till förra årets branäsvistelse var stor. Då hade vi sol och klarblå himmel varje dag och en fantastisk utsikt från toppen.
Det enda som lyste upp det grå var barnens skidkläder (och glada humör ska man väl lägga till också, även om jag ser hur klichéartat det blir när jag skriver det), och elden i den lilla kåtan där vi grillade korv en dag.
Jag vet inte vilket barnen uppskattade mest: skidåkningen, leken utanför stugan, eller leken och myset i stugan? Och det spelar ju faktiskt ingen roll vad de skulle svara heller, för den delen.
Vi åkte till Branäs tillsammans med en annan familj som vi känt i många år. Faktum är att vi lärde känna varandra genom just skidåkningen. Både våra vänner och Håkan och jag har säsongsjobbat i Åre flera vintrar, tre av oss som skidlärare. På fritiden åkte vi skidor tillsammans och ibland gick vi på tur. Jag kommer ihåg att vi då pratade om hur det skulle bli när vi fått barn: att vi fyra skulle kunna åka på skidsemester tillsammans med våra barn och turas om att passa dem, så att vi själva också skulle kunna få lite vuxenskidåkning. Nu är vi där i livet, och som tur är verkar inte våra barn lida av att tvingas dela vårt skidintresse.
Bäst på årets skidresa var att Frida åkte utför! Hon testade några åk i hemmabacken, och i Branäs var det full fart. Vi trodde från början inte att hon skulle klara av det: hon är bara tre år, och hon har en benprotes! Men Håkan sa för ett tag sedan: "Äh, jag tycker vi tar och testar". Och visst gick det! Hon står på skidorna, och så åker hon - rakt ner. Hon har väldigt bra balans, men det här med att svänga klarar hon inte än. Farten blir lite hög efter ett tag, men då får vi sätta fram handen framför henne och bromsa. Det viktigaste av allt är att hon tycker att det är jätteroligt att åka skidor.
Fridas motivation att åka skidor går inte att ta miste på. En av dagarna då vi hade ätit klart gick hon iväg före oss och försökte att ta på sig skidorna själv. I ett sånt läge smälter verkligen en skidmammas hjärta. Jag tycker verkligen att ordet "näpen" är helt rätt här.
Sista dagen avslutades med lite avskedsfika med vännerna...
...och påtagning av snökedjorna, innan det var dags för avfärd.
Vår familj åkte vidare till Trysil i Norge för ytterligare en dags skidåkning, och ännu mer snö, och lite Smottar (trollen i barnområdet)
Efter det var det väldigt skönt att åka hemåt kan jag säga. Jag skulle kunna uttrycka det så här: "en skidresa med barn, är ingen semester, snarare en form av extremsport" Åtminstone om man barnen är relativt små, och man bor i stuga, en liten bit från backen (inte tillräckligt långt från den, för att ta bilen, men inte heller så nära att en treåring kan ta sig dit på egen hand). Det blir mycket kånkande på barn, skidutrustning, och matsäck. Nästa år (eller snarare; då vi blivit lite mer förmögna) ska vi bo på ett hotell med ski-in-ski-out-läge och naturligvis med helpension! Och naturligtvis ska vi ha med oss en barnvakt, som tar hand om barnen, så att Håkan och jag kan åka skidor utan barnen, hela tiden. Bäst jag tillägger att jag skämtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar