Jag lade upp mitt förra inlägg om kungliga bebisar på Adoptionsgruppens Facebook sida och fick många intressanta kommentarer. Tack vare dessa kommentarer blev jag uppdaterad i ämnet kungliga adoptioner och jag tänkte dela med mig av dessa nyvunna kunskaper.
1. Om en kunglig arvtagare i Sverige väljer att adoptera, så kan detta barn inte bli en tronarvinge.
2. Vårt kungahus är tillkommet genom adoption. Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) och valde honom till tronarvinge 1810. Här var det fråga om en vuxenadoption, men det var ändock en adoption.
Tanken om att det är blodsbanden som skapar en viss position i samhället anser jag är omodern och jag kan inte förstå att en sådan lag fortfarande förekommer, men hela den kungliga institution är i och för sig omodern. Jag tycker att det är direkt stötande att ett adopterat barn inte skulle kunna bli tronarvinge. Att adoptera innebär ju att man gör något till sitt eget, det är själva ordets innebörd. Ett adopterat barn har ju precis samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn, men det gäller alltså inte i kungahuset.
En av de som kommenterade skrev att hon tyckte att det var skönt för Victoria och Daniel att de så snabbt blev gravida, eftersom trycket att få barn som tronarvinge ju måste vara stort. Några andra hade hört ett rykte som sa att Victoria och Daniel fått IVF-hjälp, då Daniel genom sin sjukdom blivit tvungen att frysa ner sina spermier.
Jag kan inte annat än instämma att det var skönt för Victoria och Daniel att lilla Estelle kom till världen relativt snabbt. Att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt, att dessutom vara det med offentlighetens ögon på sig måste vara på gränsen till vad man kan klara.
En annan skrev att ett barn aldrig får användas som reklampelare för adoption. Det är tänkvärt. Ett barn ska aldrig användas som reklampelare för något, men det är oundvikligt att reklameffekten uppkommer. Tänk vilka goda reklampelare för kungahuset lyckade kungabarn är. Jag tycker inte att kungabarnen ska adoptera för att göra reklam för adoptioner, utan det handlar mer om att jag skulle tycka att det vore en tilltalande tanke om kungahuset i större utsträckning var en spegel av vårt mångkulturella samhälle. Jag vill inte heller använda mina barn som reklampelare för adoption, även om jag själv gärna gör reklam för adoption som ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Med dessa ord avslutar jag (tror jag) ämnet kungliga bebisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar