adoptivmamman: Min syster har flyttat till Sverige!

Min syster flyttade till Österrike efter gymnasiet. Tanken var väl inte att hon skulle bli kvar, men det blev hon. Hon träffade Robert där. Tycke uppstod, de gifte sig och bosatte sig i Roberts hemstad, Innsbruck. Det är många år sedan nu och familjen har utökats med Benjamin, Miriam och Leon. De senaste åren har de funderat fram och tillbaka på hur det skulle vara att flytta till Sverige. Det är inte alltför enkelt att bryta upp från det land där barnen växt upp, där de har kompisar, där de har farmor och farfar och där de vet hur allt fungerar. Min syster vet inte hur det är att bo i Sverige som vuxen. Det blir mycket nytt och mycket att sätta sig in i. Försäkringskassan? Hur fungerar den? Dessutom kan det inte vara alltför lätt att lämna en vacker stad och alperna som omger den.

Men så tänkte de på barnen, på lilla Miriam som är flerfunktionshindrad, på hur mycket enklare tillvaron skulle vara här där det finns ett socialt skyddsnät i samhället, där man inte behöver betala rullstolen själv, bara för att nämna en sak. De tänkte på sönerna som har en mycket tuffare tillvaro i skolan i Österrike. Där får inte barnen vara barn på samma sätt. Eftermiddagarna fylls av läxor och konkurrensen är så hård att de behöver gå hos privatlärare på kvällarna för att ha en chans att komma in på högre utbildningar. Det är stress, stress, stress... och de önskade en lugnare tillvaro för sig själva och barnen. Nu har min syster och barn kommit hit och mellanlandat hos oss. Robert kommer efter när han avslutat allt där nere.

Just nu får min syster uppleva hur det är att vänta: vänta på att barnen ska får personnummer, vänta på att bli registrerade på sin nya adress, vänta på sin lägenhet, vänta på att få en remiss till den specialistläkare som ska ansvara för dotterns vård och vänta på Robert. Långtråkiga dagar i väntan på att få börja i skolan. Deras väntan är inte mer än en månad, och de är svenska medborgare, vilket förenklar allt, men ändå får vi en viss inblick i hur flyktingar måste uppleva det att komma till Sverige - och deras väntan har många gånger en oviss utgång.

Jag hoppas att hela familjen ska trivas i Sverige och att de snabbt ska anpassa sig till sitt nya liv. Både jag och min syster ser fram emot att äntligen kunna få ses ofta (de ska bo en timme bort från oss) och att kunna fira födelsedagar och andra högtider tillsammans. Roligt för barnen också att få bo nära sina enda kusiner. Hilda och Leon är bra kompisar och Frida och Benjamin också (trots ålderskillnaden).