adoptivmamman: Prata med varandra få vi göra när barnen vuxit upp

I helgen hade vi besök av två av mina kusiner och deras yngsta barn. Kusinerna, två systrar, har varit en viktig del av min, och min systers barndom. Som barn träffades vi regelbundet och de har varit som extrasystrar för mig och min syster. Nu har vi alla fyra barn. Sammanlagt 17 stycken, från minstingen på sju månader, till universitetsstudenten, med sambo på 20 år. Barnen är en härlig skara av adoptivbarn (mina), biologiska barn, fosterbarn och bonusbarn. Där finns barn med funktionshinder, diabetes och andra svårigheter, och alla är lika självklara och räknas in i släktgemenskapen utan urskiljning.

Jag är glad för att våra föräldrar höll kontakten med varandra medan vi var små, så att vi kusiner fick träffas. Det la grunden för en vänskap som antagligen kommer att bestå livet ut. Som vuxna har vi kusiner sett till att hålla kontakten med varandra och vi ses regelbundet, inte minst för att våra barn ska få träffa varandra. För mina döttrar är sysslingarna viktiga. Kanske har vi vuxna fått bidra till att skapa en vänskap sysslingarna emellan som kommer att hålla ända in i vuxenlivet.

Med det perspektivet gör det inte så mycket om vi vuxna inte hinner prata så mycket när vi ses. Stunderna vi ses är ju så fulla med barnbestyr. Alltid är det något barn som slagit sig och behöver tröstas, något barn som behöver hjälp med något, några barn som är osams, något barn som är behöver äta...Vi får i alla fall ses - prata med varandra får vi göra när barnen vuxit upp.

Vi gjorde en utflykt till vår gård - det ställe där vi tänker oss att bo i framtiden (än så länge är gården inte i skick att bo i). Mammorna har fullt upp med att serva barnen som vanligt.