Nästan sommar!

I morse frost och kyligt. I eftermiddags varma solstrålar. Det kändes nästan som sommar, åtminstone om man behöll den varma tröjan på. Min syster och jag tog med våra barn till närmsta sjö och fikade på bryggan.

 

 

 

 

 

Min syster har flyttat till Sverige!

Min syster flyttade till Österrike efter gymnasiet. Tanken var väl inte att hon skulle bli kvar, men det blev hon. Hon träffade Robert där. Tycke uppstod, de gifte sig och bosatte sig i Roberts hemstad, Innsbruck. Det är många år sedan nu och familjen har utökats med Benjamin, Miriam och Leon. De senaste åren har de funderat fram och tillbaka på hur det skulle vara att flytta till Sverige. Det är inte alltför enkelt att bryta upp från det land där barnen växt upp, där de har kompisar, där de har farmor och farfar och där de vet hur allt fungerar. Min syster vet inte hur det är att bo i Sverige som vuxen. Det blir mycket nytt och mycket att sätta sig in i. Försäkringskassan? Hur fungerar den? Dessutom kan det inte vara alltför lätt att lämna en vacker stad och alperna som omger den.

Men så tänkte de på barnen, på lilla Miriam som är flerfunktionshindrad, på hur mycket enklare tillvaron skulle vara här där det finns ett socialt skyddsnät i samhället, där man inte behöver betala rullstolen själv, bara för att nämna en sak. De tänkte på sönerna som har en mycket tuffare tillvaro i skolan i Österrike. Där får inte barnen vara barn på samma sätt. Eftermiddagarna fylls av läxor och konkurrensen är så hård att de behöver gå hos privatlärare på kvällarna för att ha en chans att komma in på högre utbildningar. Det är stress, stress, stress... och de önskade en lugnare tillvaro för sig själva och barnen. Nu har min syster och barn kommit hit och mellanlandat hos oss. Robert kommer efter när han avslutat allt där nere.

Just nu får min syster uppleva hur det är att vänta: vänta på att barnen ska får personnummer, vänta på att bli registrerade på sin nya adress, vänta på sin lägenhet, vänta på att få en remiss till den specialistläkare  som ska ansvara för dotterns vård och vänta på Robert. Långtråkiga dagar i väntan på att få börja i skolan. Deras väntan är inte mer än en månad, och de är svenska medborgare, vilket förenklar allt, men ändå får vi en viss inblick i hur flyktingar måste uppleva det att komma till Sverige - och deras väntan har många gånger en oviss utgång.

Jag hoppas att hela familjen ska trivas i Sverige och att de snabbt ska anpassa sig till sitt nya liv. Både jag och min syster ser fram emot att äntligen kunna få ses ofta (de ska bo en timme bort från oss) och att kunna fira födelsedagar och andra högtider tillsammans. Roligt för barnen också att få bo nära sina enda kusiner. Hilda och Leon är bra kompisar och Frida och Benjamin också (trots ålderskillnaden).

Tonårshäng? Nog för att barnen växer snabbt, men riktigt så stora är de inte ännu.

 

 

Leon och Benjamin testar skateboarden.

 

Det går ju ganska bra!

 

 

 Hoppsan, här gick det visst inte så bra! 

 

Hilda, sex år och Leon, fem och ett halvt, gillar att leka ihop. 

 

 

kungliga bebisar, del 2

Jag lade upp mitt förra inlägg om kungliga bebisar på Adoptionsgruppens Facebook sida och fick många intressanta kommentarer. Tack vare dessa kommentarer blev jag uppdaterad i ämnet kungliga adoptioner och jag tänkte dela med mig av dessa nyvunna kunskaper.

1. Om en kunglig arvtagare i Sverige väljer att adoptera, så kan detta barn inte bli en tronarvinge.

2. Vårt kungahus är tillkommet genom adoption. Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) och valde honom till tronarvinge 1810. Här var det fråga om en vuxenadoption, men det var ändock en adoption.

Tanken om att det är blodsbanden som skapar en viss position i samhället anser jag är omodern och jag kan inte förstå att en sådan lag fortfarande förekommer, men hela den kungliga institution är i och för sig omodern. Jag tycker att det är direkt stötande att ett adopterat barn inte skulle kunna bli tronarvinge. Att adoptera innebär ju att man gör något till sitt eget, det är själva ordets innebörd. Ett adopterat barn har ju precis samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn, men det gäller alltså inte i kungahuset.

En av de som kommenterade skrev att hon tyckte att det var skönt för Victoria och Daniel att de så snabbt blev gravida, eftersom trycket att få barn som tronarvinge ju måste vara stort. Några andra hade hört ett rykte som sa att Victoria och Daniel fått IVF-hjälp, då Daniel genom sin sjukdom blivit tvungen att frysa ner sina spermier.

Jag kan inte annat än instämma att det var skönt för Victoria och Daniel att lilla Estelle kom till världen relativt snabbt. Att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt, att dessutom vara det med offentlighetens ögon på sig måste vara på gränsen till vad man kan klara.

En annan skrev att ett barn aldrig får användas som reklampelare för adoption. Det är tänkvärt. Ett barn ska aldrig användas som reklampelare för något, men det är oundvikligt att reklameffekten uppkommer. Tänk vilka goda reklampelare för kungahuset lyckade kungabarn är. Jag tycker inte att kungabarnen ska adoptera för att göra reklam för adoptioner, utan det handlar mer om att jag skulle tycka att det vore en tilltalande tanke om kungahuset i större utsträckning var en spegel av vårt mångkulturella samhälle.  Jag vill inte heller använda mina barn som reklampelare för adoption, även om jag själv gärna gör reklam för adoption som ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Med dessa ord avslutar jag (tror jag) ämnet kungliga bebisar.

kungliga bebisar

Första officiella bilden på prinsessan Estelle.   Foto:kungahuset.se

 

 

 

För några dagar sedan gick prinsessan Madeleine och Chris ut med nyheten att de väntar smått. Roligt för dem, och roligt för alla som ett fan av det svenska kungahuset.  Själv är jag ingen royalist precis, så nyheten har inget större värde för mig. Nyheter om kungliga bebisar är dock hett nyhetsstoff. Tänk på vilken uppståndelse det blev när Estelle föddes, eller när Kates och Prins Williams barn föddes (blev det en flicka eller pojke?).

Varje gång våra kungligheter berättat att de väntar barn har jag tänkt: "så synd". För dem personligen är det naturligtvis inte synd, utan tvärtom väldigt roligt. Det är skönt för dem att slippa barnlöshetsträsket och den krångliga adoptionsprecessen. Att de missar det fantastiska med att få barn genom adoption är en annan femma. Det jag tänker på är att det skulle vara bra för Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv, om det kom ett litet adoptivbarn in i den svenska kungafamiljen. Det är synd att vi missar den grejen. Tänk vad det skulle ha irriterat dem som står för att Sverige ska bevaras svenskt, om vår blivande drottning hade varit från Etiopien, Columbia, Thailand eller något annat land där människorna har ett annat utseende än det typiskt skandinaviska! Så synd att vi missar det. Drottning Silvia och Chris har accepterats, men hur hade det varit om de kom från ett land som inte tillhör västvärlden?

Det finns naturligtvis många perspektiv på adoption. Det är ju inte säkert att det skulle vara lyckat för adoptivbarnet, med sin tuffa start i livet, att hamna så i strålkastarljuset som ett kungabarn gör. Men här bortser jag helt från alla såna tankar, och tänker enbart på vilken nytta det skulle kunna göra för samhället med ett adoptivbarn i något som ses som en symbol för det svenska, i kungafamiljen.

 

fåddagen

Fåddagen (fådd-dagen, till skillnad från födelsedagen): 1-års dagen av att vi fick Frida!


Igår var det precis ett år sedan vi fick Frida i vår famn och idag är det årsdagen för registreringen av adoptionen. Igår hade vi inte möjlighet att fira, men idag ska vi göra det. Det blir tårta och en present som vi köpt i Kina - en liten prydnadstiger, eftersom hon är född i tigerns år.

Vi är så glada över att vi bestämde oss för att adoptera ett barn till, så glada över att Frida finns hos oss. Jag tänker ofta på dagen vi fick henne och på tiden i Kina.

Några av mina vänner har sagt att  "Tänk att det är ett år sedan ni hämtade Frida" och "året har gått så fort". Jag tycker precis tvärtom. Året har känts väldigt långt. Kanske beror det på att det varit ganska tufft? Kanske beror det på att det hänt så mycket? Vi har varit trångbodda och bott obekvämt i vår lilla sommarstuga under största delen av året, vi har flyttat till en ny ort, jag var sjuk i lunginflammation i sju veckor i höstas och vi inledde året med att Frida opererades i sin höft och var gipsad från bröstkorgen och hela vägen ner till foten. Dessutom har Frida provat ut en protes och lärt sig gå. Och nu har vi precis inlett barnens inskolning. Jag är glad att allt ändå gått så bra och att tillvaron nu känns lättare. Frida är en härlig tjej som utvecklats mycket under året. Hon känns, och har hela tiden känts som en självklar familjemedlem.

De skor som Frida hade på sig när vi fick henne, tillsammans med intyget som visar att adoptionen registrerats hos de kinesiska myndigheterna.

kinavänner - om vikten av att knyta band.

 

Senhösten 2008 åkte två par till Peking tillsammans. Paren hade aldrig träffats förut. Nu åkte de på utflykt till muren tillsammans, de åkte till den förbjudna staden, de gick på resaurang, de shoppade på billiga marknader - och de väntade barn. Båda paren skulle få varsin liten dotter, född i juli 2007 med dubbelsidig läpp-käk- och gomspalt. Båda paren hade fått barnbesked från adoptionsorganisationen ungefär samtidigt och  det kunde lika gärna ha fallit sig så att det ena paret hade fått besked om det barn som det andra paret fått.

 

Båda paren visste lika lite som sitt barn.  Informationen de hade var över ett år gammal. I ett av parens hotellrum samlades de fyra en eftermiddag för ett möte  med adoptionsförmedlingens representant i Kina. Där ringde hon upp de som just då tog hand om de små flickorna, parens döttrar och ställde de frågor de blivande föräldrarna hade. Där och då fick de den senaste informationen om sina barn.  Paren gladdes och bekymrade sig tillsammans. 

 

 Efter en vecka i Peking flög de båda paren vidare. Ett av paren till Kinas kyliga, norra inland med snö och berg. Det andra paret åkte åkte till det varma, exotiska södra Kina, med blommor och varma vindar.

 

 Efter ytterligare en vecka  flög paren tillbaka till Peking och träffades på Pekings flygplats. Deras plan hade precis landat och nu möttes de igen. Den här gången med varsin barnvagn, med varsin liten flicka i nästan likadana röda overaller. Glädjen var stor. Nu hade paren blivit barnfamiljer och berättade där på flygplatsen och i taxin till hotellet, för varandra om det de varit med om den senaste veckan.

 

Efter ytterligare några dagar i Peking, hade paren fått visum och kunde åka hem med sina döttrar.

 

 

 

 

 När vi åkte till Kina och hämtade storasyster så var vi två par som åkte tillsammans. Vi hämtade vårt första barn och vi åkte till olika provinser, men var i Peking både före och efter att vi fått våra barn.

 

När vi hämtade lillasyster så var vi en hel grupp. Det var en härlig blandning av olika människor från olika delar av landet. Vi var sammanlagt sju par, varav fem par med storasyskon. Tre par hade hämtat barn i Kina förut, två par hade biologiska barn, och två par skulle bli föräldrar för första gången.  Tre av föräldrarna var själva adopterade. Det var underbart att se dessa familjer som bestod av tre, ursprungligen olika nationaliteter. Alla barn som skulle hämtas hade någon form av speciella behov och även den här gången åkte vi till olika provinser. Några hämtade dock barn i samma provins och några åkte själva till en provins.  Den här gången var vi inte själva i Guangdong, skönt tyckte vi, eftersom vi hade känt oss lite ensamma och utsatta på förra adoptionsresan. 

 

De människor som vi åkt tillsammans med och hämtat barn, har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag blir varm inombord när jag tänker på dem och de känns nästan som släktingar. Det skapar ett band att dela en så stark upplevelse tillsammans och det hjälper naturligtvis till att man känner sig så känslomässigt utsatt i det läge man är i, med både ovisshet och förväntan, i ett land så långt borta.

 

Vi har sett till att hålla en regelbunden kontakt med det par som vi reste tillsammans med första gången och vi har setts ungefär en gång per år. Vi har delat glädjen över att vänta ett andra barn från Kina och följt varandras adoptionsprocesser. Senast vi sågs, nu i sommar,  var det för första gången med alla fyra barn. Vi har även kontakt med några av de familjer som vi åkte med andra gången och jag ser fram emot den återträff som vi besämde att vi skulle ha när vi var i Kina.

 

Många av de som åker för att hämta barn åker själva (är man singel så brukar man ha med sig en kompis). Jag vet inte vad som är vanligast; att man åker själv, eller i grupp. Jag tycker att det har varit ett privilegium att få åka tillsammans med andra människor på våra adoptionsresor. Jag skulle verkligen råda de som åker tillsammans med andra att hålla kontakten efter att man kommit hem. Även om man inte själv känner att man har något behov av det, så kan man göra det för barnens skull. De barn som hämtades tillsammans kan komma att knyta starka band med varandra, band som kan få stor betydelse i livet. Särskilt viktigt tror jag att det är för de barn som blir ensambarn. Adoptionsvännerna kan komma att få fungera som syskon. Det är inte säkert att det blir så, men har man hållit kontakten, så har man ju i alla fall gett barnen en möjlighet.

 

Om man inte åkt och hämtat barn tillsammans med någon mer, så kan man hjälpa sina barn att skapa liknande band. Kanske genom att man kan träffa någon annan från samma barnhem, eller samma provins, eller åtminstone från samma land. Adoptionsorganisationerna har lokalföreningar med olika typer av aktiviteter som man kan delta i. Jag tror att det är viktigt för alla människor att få träffa någon annan med samma ursprung, eller åtminstone med liknande erfarenheter. Det skapar en känsla av samhörighet. Det är viktigt att inte behöva känna sig ensam med sina erfarenheter. Det är inte säkert att man väljer att prata om dem, men vetskapen om att man har något gemensamt med någon annan är viktig tror jag.  Det gäller både adoptivbarn, adoptivföräldrar - och alla människor. Därför är det viktigt att hålla kontakten med sina adoptionsvänner.

 

Några bilder från den här sommaren då vi träffade våra kinavänner från vår första adoptionsresa.

 

 

 

 

 

 

Vi besökte Astrid Lindgrens-värld tillsammans med våra kinavänner. I parken fanns även andra  kinavänner, en grupp som åkt till Kina tillsammans och nu hade en återträff. Jag lade märke till barnen när vi tittade på Pippi-teatern. De stod längst fram bredvid små lintottar - en härlig syn tycker jag.



Skolstart med komplikationer

Sommaren börjar gå mot sitt slut och i år har den faktiskt känts lång. Kanske beror det på att den varit så händelserik: Vi har flyttat från vår lilla stuga i Östergötlands skärgård till en lägenhet i ett litet samhälle utanför Vimmerby. Orsaken till flytten är att vi köpt en gammal gård i trakterna. Vår tanke är att flytta till den så småningom, när vi fått den i beboligt skick (den som vill kan följa arbetet med vår gård i min andra blogg www.pappersbruk.blogspot.com ). Vi har haft besök och släkt och vänner. Vi har varit med svärföräldrarna till Gotland och vi har varit två dagar på Astrid Lindgrens värld. I och med flytten har vi varit utan internetuppkoppling, så bloggen har fått vila lite. Framöver kommer några inlägg om det som hänt medan vi saknat internet.

I måndags skulle Hilda ha börjat skolan, i förskoleklass, men på söndagskvällen fick hon feber. Idag torsdag verkar hon frisk, så imorgon kan det nog bli skolstart. Skolan i samhället är inte stor. Det går sammanlagt 24 barn i den. Till det tillkommer förskolan. Förutom Hilda finns ytterligare två sexåringar och hennes klass kommer att vara åldersintegrerad, en F-2-klass. Jag tror att det kommer att passa henne bra.

Lillasyster ska skolas in på dagis i september och just nu är hon heltaggad. Hoppas det håller i sig. Jag känner nämligen att det kan vara dags att lämna tillvaron då båda barnen är hemma. De är nu tre och sex år och aldrig gått på dagis. I och för sig har de bott på barnhem och har behövt vara hemma, men nu kan det vara dags att lämna hemmet, åtminstone en stund varje dag. Båda barnen kommer att vara i skola respektive dagis enbart på förmiddagarna.

 

Min snälla syster har gett barnen skolväskor. Hildas favoritfigur sedan två år tillbaka, spindelmannen, får följa med till skolan. Min syster som bor i Österrike, undrade om skolväskan är tillräckligt stor för att rymma läxorna. I Österrike har barnen stora skolväskor för att de ska rymma den stora mängden läxböcker.

 

 

När Hildas feber släppt var vi ute en stund och plockade rönnbär.