Igår läste jag en artikel i Aftonbladet som gjorde mig väldigt upprörd: en pojke på 14 år som kommit som ensamkommande flykting hade fått ett familjehem som han trivdes i. Han trivdes i skolan och presterade bra. Om artikeln hade slutat där hade jag blivit glad och tänkt: "Vilken solskenshistoria! Så skönt att pojken fått ett nytt hem där han trivs." Men det var ingen solskenshistoria, Socialtjänsten i Sigtuna kommun vill nämligen omplacera pojken till ett boende för ensamkommande flyktingbarn, på en annan ort, trots att pojken inte vill det. Orsaken till att han ska förflyttas är att kommunens policy är att de hellre hittar andra lösningar än familjehem, då det är svårare att ha insyn i ett familjehem än ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) .
Det här beslutet gör mig både upprörd och förvånad. För det första tänker jag på pojken och tycker synd om honom att han ska behöva lämna sin nya familj. För det andra så undrar jag var principen om "barnets bästa" tagit vägen? För ingen kan väl på allvar mena att det är bättre att bo på institution, än att bo i ett hem?
Adoptionscentrum har en slogan som lyder: Barnhem är inget hem för barn", och det är något jag instämmer till fullo i. En barnhemsplacering är en lösning man tar till när det inte finns något hem för ett barn. I ett hem finns generellt större möjligheter för ett barn att få sina behov tillgodosedda, att få kärlek och omtanke, att inte bara vara en i mängden.
I Sverige är det åtskilliga årtionden sedan barnhemmen stängde, och man valde att placera barn i familjehem istället. I de fall då man av någon anledning inte kan erbjuda ett familjehem, så hamnar barnet, eller ungdomen på ett HVB-hem. Ett HVB-hem skulle kunna kallas för vår tids barnhem. Till dessa hem kommer barn och unga med olika typer av problem, t.ex. kriminalitet eller missbruksproblem, och där kan de få professionell vård. Dessa hem kallas även för behandlingshem.
De boenden som finns för ensamkommande flyktingbarn är också en form av HVB-hem, men är inte behandlingshem. Jag kan förstå att det finns boenden för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar, då det kan vara alltför svårt att hitta hem till dem. De kan ju inte svenska (till en början), de har en annan kultur, och de har ofta krigsupplevelser och andra trauman med sig i bagaget. Jag ska för övrigt snart börja arbeta på ett sådant hem och känner mig glad för det. Jag tror att ett boende för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kan vara en trygg och bra plats att bo på.
Jag har länge haft en fast övertygelse, och det är att det svenska samhället föredrar familjehem, framför institutionsboende, att en institutionsplacering är något man tar till när inte något annat fungerar. Den övertygelsen är sorgligt nog kullkastad nu och jag känner mig besviken. Varför ta ifrån Hossein hans nya mamma och pappa, när han inget hellre vill än att bo kvar hos dem?
Den som vill kan läsa artikeln i länken nedan:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18053310.ab
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar