Glad Påsk!

Idag har Hilda och Frida varit påskkärringar för första gången. Hildas kompis som var hos oss tyckte att det var helt okej att vara björn när vi inte hade några passande kläder för honom. Det ritades påskkort i en faslig fart, kläderna åkte på, mamman fixade målningen, och så gav de sig av. 

 

 

Påskkärring på efterkälken: "Vart tog de andra vägen?"

 

 

 

Grannarna var generösa så det blev mycket godis att dela på.

 

 

 

 

Glad påsk alla bloggläsare!

 

Bad på habiliteringen

Varje torsdag erbjuds Frida bad på habiliteringen på Hälsocentralen. Där finns  personal från habiliteringen, förutom barn i ungefär samma ålder som Frida. Frida älskar dessa badtillfällen. Hon kallar det "mitt badhus", och storasyster Hilda inte får åka med till det. Förutom någon gång ibland då syskon är välkomna.

I vattnet märks inte Fridas funktionshinder, och både hon och Hilda rör sig i bassängen på samma villkor. Det största hindret i bassängen är det mentala: att våga. Och där är båda barnen på samma nivå och är helt orädda.  De hoppar båda från kanten med ett stort plask.

Frida

 

Hilda

 

 

På skidresa i gråväder, med färgglada barn!

Grått, grått, grått. I början regn, sedan snö, och hela tiden dimma. Så var vädret när vi åkte på skidresa till Branäs. Men  vi klagade inte det minsta på vädret. Vi var så svältfödda på riktig vinter att vi njöt ändå.  Nu fick verkligen uppleva riktig vinter med massor av snö!

Dimman skapade en nästan sagoaktig, trolsk stämning i liftsystemet. Kontrasten till förra årets branäsvistelse var stor. Då hade vi sol och klarblå himmel varje dag och en fantastisk utsikt från toppen.

 

 

Det enda som lyste upp det grå var barnens skidkläder (och glada humör ska man väl lägga till också, även om jag ser hur klichéartat det blir när jag skriver det), och elden i den lilla kåtan där vi grillade korv en dag.

 

Jag vet inte vilket barnen uppskattade mest: skidåkningen, leken utanför stugan, eller leken och myset i stugan? Och det spelar ju faktiskt ingen roll vad de skulle svara heller, för den delen.

 

Vi åkte till Branäs tillsammans med en annan familj som vi känt i många år. Faktum är att vi lärde känna varandra genom just skidåkningen. Både våra vänner och Håkan och jag har säsongsjobbat i Åre flera vintrar, tre av oss som skidlärare. På fritiden åkte vi skidor tillsammans och ibland gick vi på tur. Jag kommer ihåg att vi då pratade om hur det skulle bli när vi fått barn: att vi fyra skulle kunna åka på skidsemester tillsammans med våra barn och  turas om att passa dem, så att vi själva också skulle kunna få lite vuxenskidåkning. Nu är vi där i livet, och som tur är verkar inte våra barn lida av att tvingas dela vårt skidintresse. 

 

 

 

 

Bäst på årets skidresa var att Frida åkte utför! Hon testade några åk i hemmabacken, och i Branäs var det full fart. Vi trodde från början inte att hon skulle klara av det: hon är bara tre år, och hon har en benprotes! Men Håkan sa för ett tag sedan: "Äh, jag tycker vi tar och testar". Och visst gick det! Hon står  på skidorna, och så åker hon - rakt ner. Hon har väldigt bra balans, men det här med att svänga klarar hon inte än.  Farten blir lite hög efter ett tag, men då får vi sätta fram handen framför henne och bromsa. Det viktigaste av allt är att hon tycker att det är jätteroligt att åka skidor.

 

 

Fridas motivation att åka skidor går inte att ta miste på. En av dagarna då vi hade ätit klart gick hon iväg före oss och försökte att ta på sig skidorna själv. I ett sånt läge smälter verkligen en skidmammas hjärta. Jag tycker verkligen att ordet "näpen" är helt rätt här.

 

 

Sista dagen avslutades med lite avskedsfika med vännerna...

 

 

...och påtagning av snökedjorna, innan det var dags för avfärd.

 

 

 

 Vår familj åkte vidare till Trysil i Norge för ytterligare en dags skidåkning, och ännu mer snö, och lite Smottar (trollen i barnområdet)

Efter det var det väldigt skönt att åka hemåt kan jag säga. Jag skulle kunna uttrycka det så här: "en skidresa med barn, är ingen semester, snarare en form av extremsport" Åtminstone om man barnen är relativt små, och man bor i stuga, en liten bit från backen (inte tillräckligt långt från den, för att ta bilen, men inte heller så nära att en treåring kan ta sig dit på egen hand). Det blir mycket kånkande på barn, skidutrustning, och matsäck. Nästa år (eller snarare; då vi blivit lite mer förmögna) ska vi bo på ett hotell med ski-in-ski-out-läge och naturligvis med helpension! Och naturligtvis ska vi ha med oss en barnvakt, som tar hand om barnen, så att Håkan och jag kan åka skidor utan barnen, hela tiden. Bäst jag tillägger att jag skämtar.

Gott nytt hästens år!

I fredags blev det nytt år. Nej, det är inte jag som är hopplöst efter (som jag för det mesta brukar vara), utan jag talar om det kinesiska nyåret.

I år är det hästens år enligt det kinesiska horoskopet. Frida fick en nyårshälsning från sitt barnhem, ett tjusigt kort som hon blev så glad för. Hilda fick inget från sitt barnhem, men verkade ta det bra. Hon fick istället en inbjudan till ett maskeraddisco och hon firade nyårsafton utklädd till Kapten Sabeltand.

 

Vi har ännu inte kommit igång med att fira det kinesiska nyåret, men jag vet att många familjer med barn från Kina gör det. Och på Östasiatiska muséet i Stockholm firades dagen med pompa och ståt. Om vi inte hade bott så långt från Stockholm hade vi gärna varit där.

 

Gott nytt år!

längdåkningspremiär - Nu vet vi att det går!

 

 

Frida fick sina första längdåkningsskidor för några dagar sedan. Det var med stor spänning vi gick ut för att prova dem. Skulle hon kunna åka? För er som snubblat in här på bloggen och inte vet något om våra barn, kan jag berätta att Frida är amputerad och har protes på ena benet. Protesen har än så  länge inte någon rörlig knäled (hon är för liten för det) och med tanke på det var det inte självklart för oss att det skulle fungera med längdskidåkning. Jag var lite orolig för att det inte skulle gå. Eller: jag var rädd för att Frida skulle bli så besviken om det inte gick att åka. Hon hade ju blivit så glad för sina skidor. Men det gick! Och det gick riktigt bra. Phu, skönt. Kul! Att Frida blev glad över att kunna åka behöver jag inte säga. Det räcker att titta på bilden för att förstå det.

 

Storasyster Hilda som är sex år, är inne på sin femte säsong som skidåkare och hon börjar verkligen få in snitsen.

 

 Dagen efter premiären åkte vi till vårt framtida hem: Ösjöfors, och åkte lite skidor där. Frida tröttnade ganska snabbt och föredrog att sitta på pappas rygg, medan Hilda verkade outtröttlig.

 



Lite fika efter skidåkningen. Då huset inte är uppvärmt får vi sitta med kläderna på inne.

 

januaribilden i Norrköpings Tidnings kalender

Januaribilden i Norrköpings Tidnings kalender ser ut så här:

Det är Hilda och Håkan som spelar hockey i Flissundet, i Gryts skärgård (där vi bodde då) och bilden är tagen på dagen för ett år sedan av mig. Förra året var skridskoisarna fantastiska i skärgården, och vi åkte så ofta vi kunde. I år har det nästan inte blivit något skridskoåkande alla. Men än återstår mycket av vintern.

Bilden visar ett ögonblick i tillvaron då allting stämde och var i harmoni. För övrigt var livet väldigt påfrestande just då, med en liten Frida som var nyopererad, innesluten i ett gipspaket och som en följd av det väldigt frustrerad. Dessutom bodde vi trångt och obekvämt. Tack vare det här ögonblicket, och andra ögonblick av harmoni och lycka, tog vi oss igenom den jobbiga tiden.

Tjugondag Knut - då dansas julen ut!

Igår var det tjugondag Knut - och då är julen slut. Eller? När jag gick hem efter att ha lämnat barnen på förskolan idag, var julstämningen på topp, med nysnö och allt.

 

Och här hemma står granen så grön och grann, åtminstone någon dag till. När den är så fin och sprider sån trivsel så vill jag inte slänga ut den - trots att man ju ska.

 

Pepparkakor äter vi ett tag till. Vi har så många kvar, efter att barnen bakat den sista degen pepparkakor, och dessutom dekorerat dem så fint - efter nyår. Det man inte hinner före jul kan man väl göra efter jul?

 

 

Igår dansades i alla fall julen ut här hemma i vår by. Det är tradition att hembygdsföreningen ordnar julgransdans tjugondag Knut. Uppslutningen var stor. Det dansades, spelades dragspel och bjöds på korv. Och så kom tomten - såklart - och gav alla barn en godispåse.

 

 

 

Så då är väl julen slut för i år i alla fall.