God Jul!

Jag önskar alla läsare en riktigt god jul! Småtomtarna hälsar också!

Julstress?

Det förvånar mig lika mycket varje år: vi hann faktiskt allt vi skulle inför julen! Lucialinnet blev struket och lamporna i luciakronan lyste, klapparna blev inköpta, julkorten blev ivägskickade, granen blev klädd och det övriga julpyntet kom fram. Dessutom har barnen varit på två julfester och vi lyckades få på dem fina och välstrukna kläder. Som pricken över i:et har det blivit ett litet pepparkaksbak - dock på köpedeg, och en sats ischoklad. That´s it!

Jag hör till dem som vägrar att julstressa. För oss finns det egentligen bara två måsten inför jul: julklappar till barnen och att julpynta. Och så julmat på julafton, men den kan man ju köpa färdig: sill, lax, ägghalvor med rom, potatis och så vegetarisk korv (vi äter inte kött). Om det inte blir något mer så är det ok. Jag vill inte stå och laga mat flera dagar innan jul. Hinner vi med något mer innan jul, så är det en bonus. Jag förstår faktiskt inte varför man måste ställa en massa krav på sig själv, t.ex. att man måste koka knäck. Varför måste man koka knäck egentligen? Jag känner också mina begränsningar. Nu när barnen är små så får det räcka med minimalt med julförberedelser. Vardagen med småbarn är så krävande i sig, så jag klarar inte av en massa andra krav och måsten. Den som älskar alla julförberedelser och njuter av dem, ska förstås hålla på med dem!

 

 

 

 

 

Idag är det dagen innan julafton och vi är hos mina föräldrar i Askersund. Jag och barnen har varit ute i det fina vädret nästan hela dagen (och nej, jag överlåter inte julbestyren åt mina föräldrar - de har samma inställning som mig)

 

 

 

 

Ha en bra jul, oavsett den blir lugn och skön, eller med fullt ös!

 

 

 

Barnhem i dagens Sverige

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet som gjorde mig väldigt upprörd: en pojke på 14 år som kommit som ensamkommande flykting hade fått ett familjehem som han trivdes i. Han trivdes i skolan och presterade bra. Om artikeln hade slutat där hade jag blivit glad och tänkt: "Vilken solskenshistoria! Så skönt att pojken fått ett nytt hem där han trivs." Men det var ingen solskenshistoria, Socialtjänsten i Sigtuna kommun vill  nämligen omplacera pojken till ett boende för ensamkommande flyktingbarn, på en annan ort, trots att pojken inte vill det. Orsaken till att han ska förflyttas är att kommunens policy är att de hellre hittar andra lösningar än familjehem, då det är svårare att ha insyn i ett familjehem än ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) .

Det här beslutet gör mig både upprörd och förvånad. För det första tänker jag på pojken och tycker synd om honom att han ska behöva lämna sin nya familj. För det andra så undrar jag var principen om "barnets bästa" tagit vägen? För ingen kan väl på allvar mena att det är bättre att bo på institution, än att bo i ett hem?

Adoptionscentrum har en slogan som lyder: Barnhem är inget hem för barn", och det är något jag instämmer till fullo i. En barnhemsplacering är en lösning man tar till när det inte finns något hem för ett barn. I ett hem finns generellt större möjligheter för ett barn att få sina behov tillgodosedda, att få kärlek och omtanke, att inte bara vara en i mängden.

I Sverige är det åtskilliga årtionden sedan barnhemmen stängde, och man valde att placera barn i familjehem istället. I de fall då man av någon anledning inte kan erbjuda ett familjehem, så hamnar barnet, eller ungdomen på ett HVB-hem. Ett HVB-hem skulle kunna kallas för vår tids barnhem. Till dessa hem kommer barn och unga med olika typer av problem, t.ex. kriminalitet eller missbruksproblem, och där kan de få professionell vård. Dessa hem kallas även för behandlingshem.

De boenden som finns för ensamkommande flyktingbarn är också en form av HVB-hem, men är inte behandlingshem.  Jag kan förstå att det finns boenden för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar, då det kan vara alltför svårt att hitta hem till dem. De kan ju inte svenska (till en början), de har en annan kultur, och de har ofta krigsupplevelser och andra trauman med sig i bagaget. Jag ska för övrigt snart börja arbeta på ett sådant hem och känner mig glad för det. Jag tror att ett boende för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kan vara en trygg och bra plats att bo på.

Jag har länge haft en fast övertygelse, och det är att det svenska samhället föredrar familjehem, framför institutionsboende, att en institutionsplacering är något man tar till när inte något annat fungerar. Den övertygelsen är sorgligt nog kullkastad nu och jag känner mig besviken. Varför ta ifrån Hossein hans nya mamma och pappa, när han inget hellre vill än att bo kvar hos dem?

Den som vill kan läsa artikeln i länken nedan:


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18053310.ab

Lucia

Fredag den13:e blev en bra dag för oss. Först lucia på förskolan. För Frida var det första gången som hon var med i ett luciatåg. På kvällen pepparkaksbak.

 

Första snön

 

 

Den första snön har kommit, och den har nästan hunnit försvinna också. I helgen var vi till vår gård: (Vi bor inte där - än, då den saknar vissa bekvämligheter såsom värme och vatten och avlopp.). Vi skottade och hämtade lite julsaker till lägenheten. Det var första gången som vi såg gården i snöskrud och det fick oss att längta ännu mer efter att flytta dit. Åtminstone kände Håkan och jag så. Barnen är nog för små ännu för att tänka i de banorna. Men de verkade tycka att det var roligt att vara i Ösjöfors, som gården heter, och leka i snön. Vi hoppas att de ska trivas där när det är dags att flytta dit.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Precis innan vi skulle åka hem till lägenheten skymtade vi två små tomtenissar utanför huset. De vinkade till oss och önskade God Jul.

 

 

 

 

 

Fridas makeover: ny protes, ny frisyr, operation och så en rullstol.

Det har hänt mycket på sistone: Frida har fått en ny protes och en rullstol, och så har hon opererats. Ja, Hilda har ju och  få en ny tandställning också. Det har blivit många resor till sjukhusen i Linköping och Västervik. Det känns som att vi inte gör annat än åker bil för tillfället. Men det är helt ok. Det är ett kärt besvär. Varje resa leder ju till något positivt och innebär ett steg framåt för barnen.

Ny protes: Barn växer som bekant och använder de protes så behöver protesen också "växa". För Frida var det här tredje protesen: en fick hon i Kina, och två har hon fått i Sverige under det dryga året hon varit i Sverige. Det tar sin lilla tid att tillverka och prova ut en ny protes. För det mesta behövs det göra lite små korringeringar på den nya protesen. Frida var väldigt förväntansfull när vi skulle åka och hämta hennes nya protes. När hon väl fått den var hon så glad och det kan jag förstå: hon rörde sig mycket bättre med den än med den gamla och den satt fast mycket bättre. Hon tyckte också att den var så fin: röd med vita prickar. Nedan en bild på en protes som liknar Fridas, hämtad från Skandinaviska ortopedtekniska laboratoriets hemsida. .

 

 

Nu väntar vi på att Frida ska växa 10 cm, för då har hon blivit tillräckligt lång för att man ska kunna tillverka en protes med böjbar knäled.

Ny frisyr: En förändring av det mer oväntade slaget var Fridas nya frisyr. Den fixade hon nämligen alldeles själv en kväll. Det verkar höra barndomen till att klippa sig själv åtminstone en gång. Min mamma hr berättat för mig att jag klippte grannens flicka, något som inte heller verkar vara alltför ovanligt. Med hjälp av frisören blev Fridas frisyr riktigt snygg. Det var hennes första besök hos frisören.

 

Operation: Frida föddes med ett allvarligt höftledsfel, vilket inte upptäcktes förrän vi kom hem från Kina. I januari i år operades hon för det och en lång och besvärlig konvalescenstid följde. Som tur var lyckades operationen och för ett par veckor sedan var det dags att ta bort skruvar och en platta från höften som sattes dit i januari. Den här operationen var en "piece of cake" jämfört med den förra. Hon blev bara inlagd över dagen, och redan efter en vecka var hon på benen igen. Men en operation är alltid en operation, och något som är jobbigt att gå igenom för både barnet och föräldrarna, oavsett operationen är stor eller liten. Om Frida har tur behöver hon aldrig mer operera höften igen.

Frida med de obligatoriska operationskläderna. Barn som opereras får dessutom ett litet lamm som tröst.



Rullstol: Då Frida än så länge inte orkar gå några längre sträckor med protesen, så behöver hon något hjälpmedel som komplement. Håkan har föreslagit att vi skulle försöka skaffa en rullstol till Frida så fort som möjligt. Barnvagn har jag tänkt skull kunna passa åtminstone ett år till, och sedan skulle hon kunna få en rullstol. Men Håkan har stått på sig och nu har Frida en rullstol. Och faktum är att det inte alls var så tokigt att ge henne en rullstol redan nu. Hon tycker nämligen att den är jätteskojig och hon är otroligt duktig på att köra den. Frida är stolt över att ha något som bara är hennes. Hilda har ju både cykel, inlines och skidor. Dessutom har den bidragit till hennes, och även Hildas självständighet. När vi är ute, så skjutsar Hilda gärna Frida och de kan dra iväg från oss. Det hände när vi var på IKEA förra veckan. Det kanske man inte ska skriva, men de båda systrarna hade närapå rally i gångarna (med full fartkontroll).

Om Frida väljer att använda rullstolen när hon blir större återstår att se. Ett annat komplement till protesen kan även vara kryckor. Det kanske kommer att räcka för henne när hon ska gå längre sträckor?


Nu hoppas jag på en lite lugnare tid framöver. Det är snart jul, men vi ska försöka ta det så lugnt det går och inte ha för många "måsten".

Den femte fåddagen

För  fem år sedan, just idag, landade vi på Arlanda. Vi var trötta, omtumlade och nyblivna småbarnsföräldrar. Våra föräldrar mötte oss på Arlanda och där, mitt i ankomsttumultet fick de se sitt nya barnbarn för allra första gången. För Håkans föräldrar var det första barnbarnet.

Första dagen hemma njöt vi av att slippa bo på ett hotellrum med allt vad det innebär som t.ex. att blanda välling vid handfatet i badrummet eller att gå och äta hotellfrukost, en i taget, eftersom dottern inte klarade av alla intryck i den stora hotellmatsalen. Tänk att ha ett kök. Tänk att få äta frukost tillsammans. Tänk så skönt att slippa klä upp sig så fort man ska göra något, att få gå runt  i vilka kläder man vill. Skönt att slippa åka iväg någonstans för att skriva på papper eller ordna någon annan formalitet.  Äntligen hemma!

Första dagen hemma  bylsade på Hilda en massa käder  - hon var ju van vid ett tropiskt klimat - och gick ut och visade henne snön som precis hade kommit.

Det har varit fem utmanande år. Hilda har verkligen satt oss på prov. Men det har även varit fem år av lycka, lycka över att hon finns här, hos oss. Denna fantastiska, begåvade lilla människa med namnen Hilda XinLian. Hilda betyder stridsmö och XinLian  betyder hjärta och kärlek. Hon kunde inte ha fått mer passande namn, vår dotter.

Fem ljus i tårtan, ett ljus för varje år vi haft varandra.

 

 

Vi firade fåddagen i vår stuga.

En ledig dag

Klockan ringer 6.30. Dricker en mugg kaffe för att vakna till. Väcker barnen och gör i ordning dem. Lämnar Frida på förskolan (hon går 15 timmar i veckan, fördelat på tre dagar). Åker vidare med Hilda till Västerviks sjukhus för att besöka logopeden - en nätt resa på 8 mil enkel väg. När vi kommer fram visar det sig att jag tagit fel på dag. Som tur är kan logopeden ta emot oss i alla fall, en timme senare. Mat i farten. Vi åker hem igen och hämtar Frida på förskolan. Sedan åker vi direkt till Himlaskoj som är kyrkans barngrupp. Jag är med barnen, eftersom de behöver mig där. En kompis till Hilda följer med oss hem. Mellanmål. Barnen vill åka rullskridskor. Sätta på och ta av. Laga middag. En stunds lek. "mamma hjälp", "mamma jag är kissnödig". Dusch och hårtvätt. I säng. Läsa saga. Barnen somnar. Jag läser en bok en stund och somnar  (Var var nu pappan, kan man undra när man läser det här. Jo, han var bortrest för att jobba på annan ort).

Ibland brukar jag tänka på mina kollegor som har vuxna barn. För dem har orden "en ledig dag från jobbet" en helt annan innebörd. Men de har ju haft det som jag har nu, när deras barn var små. Och jag är säker på att jag kommer att sakna småbarnstiden när Hilda och Frida blivit vuxna och flyttat hemifrån.
 
Tiden med småbarn är intensiv. Innan vi fick barn fick ibland höra: "passa på att njuta av att vara lediga nu när ni inte har barn". Då var ledigheten utan barn ofrivillig, och gick inte  att njuta av. Tiden präglades av en lång, oviss väntan. Det är nu när vi har barn som det går att njuta av att vara själv. Ja, de små stunderna man är det. Oftast är det i bilen på väg till jobbet. Men allt har sin tid. Och nu är det småbarnstid,  med allt vad det innebär, t.ex.  att vakna en ledig dag från jobbet och tänka: "okej, nu kör vi!"

Prata med varandra få vi göra när barnen vuxit upp

I helgen hade vi besök av två av mina kusiner och deras yngsta barn. Kusinerna, två systrar, har varit en viktig del av min, och min systers barndom. Som barn träffades vi regelbundet och de har varit som extrasystrar för mig och min syster. Nu har vi alla fyra barn. Sammanlagt 17 stycken, från minstingen på sju månader, till universitetsstudenten, med sambo på 20 år. Barnen är en härlig skara av adoptivbarn (mina), biologiska barn, fosterbarn och bonusbarn. Där finns barn med funktionshinder, diabetes och andra svårigheter, och alla är lika självklara och räknas in i släktgemenskapen utan urskiljning.

Jag är glad för att våra föräldrar höll kontakten med varandra medan vi var små,  så att vi kusiner fick träffas. Det la grunden för en vänskap som antagligen kommer att bestå livet ut.  Som vuxna har vi kusiner sett till att hålla kontakten med varandra och vi ses regelbundet, inte minst för att våra barn ska få träffa varandra. För mina döttrar är sysslingarna viktiga. Kanske har vi vuxna fått bidra till att skapa en vänskap sysslingarna emellan som kommer att hålla ända in i vuxenlivet.

Med det perspektivet gör det inte så mycket om vi vuxna inte hinner prata så mycket när vi ses. Stunderna vi ses är ju så fulla med barnbestyr. Alltid är det något barn som slagit sig och behöver tröstas, något barn som behöver hjälp med något, några barn som är osams, något barn som är behöver äta...Vi får i alla fall ses - prata med varandra får vi göra när barnen vuxit upp.

 

Vi gjorde en utflykt till vår gård - det ställe där vi tänker oss att bo i framtiden (än så länge är gården inte i skick att bo i). Mammorna har fullt upp med att serva barnen som vanligt.

 

 

Lilla Frida kikar fram bakom  fikat.

 

 

På vägen hem till lägenheten stannade vi till och klappade några fjordingar.

 

 

 

Några dagar i Gryt

Förra veckan tillbringade vi i Gryt, på släktens sommarställe. Barnen gillar verkligen att vara där och de tröttnar aldrig på att leka på bryggan, och på att försöka fånga fiskar med håven. Och jag tröttnar aldrig på att fotografera deras brygglek.

 

Just nu finns det maneter vid bryggan och de är ju lättfångade till barnens stora förtjusning. Jag biter ihop och låter dem hållas trots att jag tycker synd om maneterna som söndertrasas.



För ovanlighetens skull fick jag vara med på bild!

 



 

Solstrålarnas reflektion i havet gjorde att ljuset upplevdes som mycket starkare än det annars gör i slutet av oktober. Vi njöt av att få återuppleva sommarkänslan för någon timme.

Hilda och jag bearbetade bilden tillsammans.

 



 

 

Till sist: en morgonbild på Flisön.

Tuffa tröjor med tryck och annat som är på tapeten just nu!

 Ny protes till Frida

Lilltösen har vuxit och nu ska en ny protes mätas ut och tillverkas. Det blir några resor till Västervik och ortopedteknikern innan det är klart.

 Tandställning till Hilda

Hilda behöver ha en tandställning, inte för tändernas skull utan för käkens skull. Den övre käken behöver skjutas fram lite och hon har nu fått en tandställning som fixar det. Tandställningen är av det slaget som kan sättas i och ta ur och  den är riktigt cool, tillverkad i något genomskinlig plast, blå och med glitter och en döskalle ingjuten. Det är för tillfället mycket tjat: "sätt i tandställningen, den ska vara i munnen", och "var är tandställningen?". Det är inte alltför lätt att motivera en sexåring att låta den sitta i hela tiden. Tandläkaren är otroligt duktig och pedagogisk och har förmågan att uppmuntra och motivera, både oss och Hilda. Med Hilda får vi åka till Linköping, till specialisttandläkaren på käkkliniken, ungefär var tredje vecka.

 Skidåkning x 3

1. Nu har vi bokat en kortvecka i Branäs. Förra vintern var vi dit tillsammmans med en annan familj och i år blir det favorit i repris!

2. Vi fick goda nyheter när vi var hos ortopedteknikern senast: Frida kommer att kunna åka slalom stående i framtiden! Och vi som trodde att det var sitski som gällde för henne om hon skulle åka utför. "Nej då", sa teknikern. "Man gör bara så här och så här, och så sättar man in en extra del här i protesen, så funkar det utmärkt". Han hade hjälpt en annan amputerad tjej, som nu är tio år att åka slalom, så han visste att det gick. Tack och lov för människor som är duktiga på sina jobb!

3. Hilda är jätteduktig på att åka skidor och vi skulle vilja låta henne få börja träna slalom. Det är dags att ta reda på vilka klubbar det finns i närheten och om de har träning för sexåringar. Det kanske låter lite väl tidigt att börja träna slalom när man är sex, men både Håkan och jag är riktiga skidnördar med skidlärarutbildningar i bagaget, och Hilda är en riktig talang, så vi uppmuntrar henne gärna att börja träna på riktigt. Och vi tror att det skulle få hennes självförtroende att växa att få hålla på med något som hon gillar.  Naturligtvis måste träningen vara på hennes villkor.



Hilda i svarta backen i Branäs.

 Tuffa tröjor med tryck.

Just nu är det bara en sak som gäller för Hilda när det gäller kläder: det ska vara tuffa tröjor med tryck! Gärna Spindelmannen eller StarWars. Suck. Förstår inte vad det är för fel på tunikor, klänningar och blusar. Det är bara att kapitulera. Jag kan inte tvinga henne att sätta på sig kläder som hon avskyr. Kommer själv ihåg hur det kändes när man som barn var tvungen att sätta på sig kläder som man avskydde. Utmaningen blir att hitta kläder som Hilda gillar och som jag samtidigt tycker är okej. Det här med kläder är verkligen en öm punkt för oss föräldrar. Vi sätter på barnen kläder som vi själva gillar och många använder sina barn för att visa vem de själva är: "Vi är en familj med pengar och vi väljer bara det bästa", "Vi är en familj som vill leva naturligt och vi använder bara kläder i naturliga material". "Vi är bohemiska" Men vad händer då barnen inte vill vara med på tåget, då "bohembarnen" vill ha adidasoverall istället? Visst känns det i föräldrahjärtat? Jag gillar kläder i retrostil, gärna tunikor, men det går inte alls hem hos Hilda.  Men det är bara att gilla läget. Hilda har kläder så det räcker, men det är få plagg som hon gillar, så igår köpte vi några tröjor på en second hand. Hon var nöjd, och jag var nöjd med att inköpen inte grävde för stora hål i plånboken.



 

 



 Filmer med orädda hjältinnor

Just nu är flickorna helt inne på filmer som handlar om modiga, orädda kvinnor. Det är bara Mulan. Pocahontas och Esmaralda (Ringaren i Notre Dame) och Ronja som gäller. De har aldrig varit mycket för de blonda och ganska oförargliga flickor  som förekommer i fiktionen. Nej, det ska vara mörka kvinnor med mycket styrka. Som mamma känner jag mig tacksam att de har hittat förebilder, som är mörka som de, och som har egenskaper som de kan se upp till.  Extra roligt känns det att de har en kinesisk flicka från fiktionens värld att identifiera sig med: Mulan. Även om  krigaridealet i berättelsen inte är något som jag kan stå bakom, så tycker jag att hennes gränsöverskridande och ifrågasättande av rådande normer, är något att se upp till.

 Systrarna gaddar ihop sig mot oss

Vi föräldrar upplever just nu någonting helt nytt: Döttrarna gaddar ihop sig mot oss. "visst tycker du bara om mig och inte mamma", kan det låta. Lite gulligt och ganska komiskt tycker jag, och vet att det i nästa sekund kan låta: "jag tycker inte om dig, jag tycker bara om mamma" Jag är glad att syskona har hittat varandra, och ser deras ihopgaddning som ett steg i att frigöra sig från oss föräldrar.

 Kinarapport

När man har adopterat, så har man också förbundit sig att skicka återrapporter till barnens ursprungsländer. Det är olika hur många rapporter de olika länderna kräver. Kina vill för tillfället ha fem rapporter. Frida har bara varit hos oss ett år, men vi har redan fått se till att tre rapporter skrivits. Vid varje tillfälle ska en socialsekreterare komma hem och ställa frågor om barnet och barnets utveckling efter en rapportmall. Man ska även skicka med åtta bilder som visar barnet i olika situationer. Det ska vara fina kläder, det ska vara närbild,  helbild, och familjebild...  Nu dröjer det i alla fall två år till nästa rapport.

Frida på dagis - en av bilderna till kinarapporten.

 

 

Slutsats:

Det är spännande att vara förälder!

Med tungan rätt i mun när vardagspusslet läggs.

Igår var en dag som heter duga: 2 x utvecklingssamtal, 2 x eftermiddagsaktiviteter för barnen, besök på habiliteringen för vårdplanering av Frida, baka tårta för att fira Håkans födelsedag, packa skogskläder och badkläder. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när det är en sån dag. Det är lätt att misslyckas med något, missa någon tid, missa något klädesplagg... Jag lyckades för att jag var tvungen. För mig är det en stor utmaning att klara vardagspusslet. Det kräver full koncentration. Jag avundas dem som tycker att det bara flyter på i tillvaron. Finns det såna människor?

Även de stressiga dagarna behöver innehålla innehålla ögonblick då allt stannar upp. Stunder då man bara ser det som man just då har för ögonen. Igår upplevde jag ett sånt ögonblick då jag körde hem från habiliteringen och upptäckte några lupiner som blommade vid sidan av grusvägen. Jag är glad att jag stannade bilen och plockade lupinerna istället för att bara köra förbi. Blommorna fick bli en födelsdagsbukett till Håkan. Förmodligen var det årets sista blombukett.

En sorgens dag i adoptionsvärlden

I juni i år röstade den ryska Duman igenom en ny lag. Lagen innebär att inga länder som tillåter samkönade äktenskap får adoptera från Ryssland. Stoppet gäller även pågående adoptionsprocesser. Stoppet har lett till att antalet adoptioner från Ryssland minskat. Farhågan ur ett ryskt perspektiv är alltså att ett barn skulle hamna hos ett homosexuellt par. Det är alltså bättre för ett barn att stanna kvar på en institution än att få homosexuella föräldrar? Jag tror inte att man överhuvudtaget för ett sådant resonemang i den ryska Duman. Man tänker inte på de enskilda barnen och deras öden. Det viktiga är principen, att göra en markering mot omvärlden vilken syn landet har på homosexualitet.

Detta är en tragedi för de barn som redan fått träffa sina adoptivföräldrar och börjat kalla dem mamma och pappa och ett exempel på vad som kan hända när principer, istället för medmänsklighet får råda. Ett exempel på homofobi i dess sorgligaste skepnad.

I Dn.se finns just nu en artikel om ett svenskt par som är mitt i sin adoptionsprocess . De har fått träffa det ryska syskonpar på fem och sex år som skulle bli deras barn. De har gjort roliga saker tillsammans och barnen är glada över att ha fått föräldrar. Det enda som återstod i adoptionsprocessen var en rysk domstolsförhandling. Nu vet ingen vad som händer. Det som skulle kunna leda till en fortsättning av adoptionerna är att Sverige skriver på ett avtal som garanterar att inga barn hamnar hos homosexuella par.

Det finns många exempel i politiken där inte barnens bästa gått i första hand. Jag håller mina tummar allt jag kan för att barnens bästa ska gå i första hand den här gången, så att de barn som redan fått föräldrar ska få komma hem till dem.

Nästan sommar!

I morse frost och kyligt. I eftermiddags varma solstrålar. Det kändes nästan som sommar, åtminstone om man behöll den varma tröjan på. Min syster och jag tog med våra barn till närmsta sjö och fikade på bryggan.

 

 

 

 

 

Min syster har flyttat till Sverige!

Min syster flyttade till Österrike efter gymnasiet. Tanken var väl inte att hon skulle bli kvar, men det blev hon. Hon träffade Robert där. Tycke uppstod, de gifte sig och bosatte sig i Roberts hemstad, Innsbruck. Det är många år sedan nu och familjen har utökats med Benjamin, Miriam och Leon. De senaste åren har de funderat fram och tillbaka på hur det skulle vara att flytta till Sverige. Det är inte alltför enkelt att bryta upp från det land där barnen växt upp, där de har kompisar, där de har farmor och farfar och där de vet hur allt fungerar. Min syster vet inte hur det är att bo i Sverige som vuxen. Det blir mycket nytt och mycket att sätta sig in i. Försäkringskassan? Hur fungerar den? Dessutom kan det inte vara alltför lätt att lämna en vacker stad och alperna som omger den.

Men så tänkte de på barnen, på lilla Miriam som är flerfunktionshindrad, på hur mycket enklare tillvaron skulle vara här där det finns ett socialt skyddsnät i samhället, där man inte behöver betala rullstolen själv, bara för att nämna en sak. De tänkte på sönerna som har en mycket tuffare tillvaro i skolan i Österrike. Där får inte barnen vara barn på samma sätt. Eftermiddagarna fylls av läxor och konkurrensen är så hård att de behöver gå hos privatlärare på kvällarna för att ha en chans att komma in på högre utbildningar. Det är stress, stress, stress... och de önskade en lugnare tillvaro för sig själva och barnen. Nu har min syster och barn kommit hit och mellanlandat hos oss. Robert kommer efter när han avslutat allt där nere.

Just nu får min syster uppleva hur det är att vänta: vänta på att barnen ska får personnummer, vänta på att bli registrerade på sin nya adress, vänta på sin lägenhet, vänta på att få en remiss till den specialistläkare  som ska ansvara för dotterns vård och vänta på Robert. Långtråkiga dagar i väntan på att få börja i skolan. Deras väntan är inte mer än en månad, och de är svenska medborgare, vilket förenklar allt, men ändå får vi en viss inblick i hur flyktingar måste uppleva det att komma till Sverige - och deras väntan har många gånger en oviss utgång.

Jag hoppas att hela familjen ska trivas i Sverige och att de snabbt ska anpassa sig till sitt nya liv. Både jag och min syster ser fram emot att äntligen kunna få ses ofta (de ska bo en timme bort från oss) och att kunna fira födelsedagar och andra högtider tillsammans. Roligt för barnen också att få bo nära sina enda kusiner. Hilda och Leon är bra kompisar och Frida och Benjamin också (trots ålderskillnaden).

Tonårshäng? Nog för att barnen växer snabbt, men riktigt så stora är de inte ännu.

 

 

Leon och Benjamin testar skateboarden.

 

Det går ju ganska bra!

 

 

 Hoppsan, här gick det visst inte så bra! 

 

Hilda, sex år och Leon, fem och ett halvt, gillar att leka ihop.