Barnhem i dagens Sverige

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet som gjorde mig väldigt upprörd: en pojke på 14 år som kommit som ensamkommande flykting hade fått ett familjehem som han trivdes i. Han trivdes i skolan och presterade bra. Om artikeln hade slutat där hade jag blivit glad och tänkt: "Vilken solskenshistoria! Så skönt att pojken fått ett nytt hem där han trivs." Men det var ingen solskenshistoria, Socialtjänsten i Sigtuna kommun vill  nämligen omplacera pojken till ett boende för ensamkommande flyktingbarn, på en annan ort, trots att pojken inte vill det. Orsaken till att han ska förflyttas är att kommunens policy är att de hellre hittar andra lösningar än familjehem, då det är svårare att ha insyn i ett familjehem än ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) .

Det här beslutet gör mig både upprörd och förvånad. För det första tänker jag på pojken och tycker synd om honom att han ska behöva lämna sin nya familj. För det andra så undrar jag var principen om "barnets bästa" tagit vägen? För ingen kan väl på allvar mena att det är bättre att bo på institution, än att bo i ett hem?

Adoptionscentrum har en slogan som lyder: Barnhem är inget hem för barn", och det är något jag instämmer till fullo i. En barnhemsplacering är en lösning man tar till när det inte finns något hem för ett barn. I ett hem finns generellt större möjligheter för ett barn att få sina behov tillgodosedda, att få kärlek och omtanke, att inte bara vara en i mängden.

I Sverige är det åtskilliga årtionden sedan barnhemmen stängde, och man valde att placera barn i familjehem istället. I de fall då man av någon anledning inte kan erbjuda ett familjehem, så hamnar barnet, eller ungdomen på ett HVB-hem. Ett HVB-hem skulle kunna kallas för vår tids barnhem. Till dessa hem kommer barn och unga med olika typer av problem, t.ex. kriminalitet eller missbruksproblem, och där kan de få professionell vård. Dessa hem kallas även för behandlingshem.

De boenden som finns för ensamkommande flyktingbarn är också en form av HVB-hem, men är inte behandlingshem.  Jag kan förstå att det finns boenden för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar, då det kan vara alltför svårt att hitta hem till dem. De kan ju inte svenska (till en början), de har en annan kultur, och de har ofta krigsupplevelser och andra trauman med sig i bagaget. Jag ska för övrigt snart börja arbeta på ett sådant hem och känner mig glad för det. Jag tror att ett boende för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kan vara en trygg och bra plats att bo på.

Jag har länge haft en fast övertygelse, och det är att det svenska samhället föredrar familjehem, framför institutionsboende, att en institutionsplacering är något man tar till när inte något annat fungerar. Den övertygelsen är sorgligt nog kullkastad nu och jag känner mig besviken. Varför ta ifrån Hossein hans nya mamma och pappa, när han inget hellre vill än att bo kvar hos dem?

Den som vill kan läsa artikeln i länken nedan:


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18053310.ab

En sorgens dag i adoptionsvärlden

I juni i år röstade den ryska Duman igenom en ny lag. Lagen innebär att inga länder som tillåter samkönade äktenskap får adoptera från Ryssland. Stoppet gäller även pågående adoptionsprocesser. Stoppet har lett till att antalet adoptioner från Ryssland minskat. Farhågan ur ett ryskt perspektiv är alltså att ett barn skulle hamna hos ett homosexuellt par. Det är alltså bättre för ett barn att stanna kvar på en institution än att få homosexuella föräldrar? Jag tror inte att man överhuvudtaget för ett sådant resonemang i den ryska Duman. Man tänker inte på de enskilda barnen och deras öden. Det viktiga är principen, att göra en markering mot omvärlden vilken syn landet har på homosexualitet.

Detta är en tragedi för de barn som redan fått träffa sina adoptivföräldrar och börjat kalla dem mamma och pappa och ett exempel på vad som kan hända när principer, istället för medmänsklighet får råda. Ett exempel på homofobi i dess sorgligaste skepnad.

I Dn.se finns just nu en artikel om ett svenskt par som är mitt i sin adoptionsprocess . De har fått träffa det ryska syskonpar på fem och sex år som skulle bli deras barn. De har gjort roliga saker tillsammans och barnen är glada över att ha fått föräldrar. Det enda som återstod i adoptionsprocessen var en rysk domstolsförhandling. Nu vet ingen vad som händer. Det som skulle kunna leda till en fortsättning av adoptionerna är att Sverige skriver på ett avtal som garanterar att inga barn hamnar hos homosexuella par.

Det finns många exempel i politiken där inte barnens bästa gått i första hand. Jag håller mina tummar allt jag kan för att barnens bästa ska gå i första hand den här gången, så att de barn som redan fått föräldrar ska få komma hem till dem.

kungliga bebisar, del 2

Jag lade upp mitt förra inlägg om kungliga bebisar på Adoptionsgruppens Facebook sida och fick många intressanta kommentarer. Tack vare dessa kommentarer blev jag uppdaterad i ämnet kungliga adoptioner och jag tänkte dela med mig av dessa nyvunna kunskaper.

1. Om en kunglig arvtagare i Sverige väljer att adoptera, så kan detta barn inte bli en tronarvinge.

2. Vårt kungahus är tillkommet genom adoption. Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) och valde honom till tronarvinge 1810. Här var det fråga om en vuxenadoption, men det var ändock en adoption.

Tanken om att det är blodsbanden som skapar en viss position i samhället anser jag är omodern och jag kan inte förstå att en sådan lag fortfarande förekommer, men hela den kungliga institution är i och för sig omodern. Jag tycker att det är direkt stötande att ett adopterat barn inte skulle kunna bli tronarvinge. Att adoptera innebär ju att man gör något till sitt eget, det är själva ordets innebörd. Ett adopterat barn har ju precis samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn, men det gäller alltså inte i kungahuset.

En av de som kommenterade skrev att hon tyckte att det var skönt för Victoria och Daniel att de så snabbt blev gravida, eftersom trycket att få barn som tronarvinge ju måste vara stort. Några andra hade hört ett rykte som sa att Victoria och Daniel fått IVF-hjälp, då Daniel genom sin sjukdom blivit tvungen att frysa ner sina spermier.

Jag kan inte annat än instämma att det var skönt för Victoria och Daniel att lilla Estelle kom till världen relativt snabbt. Att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt, att dessutom vara det med offentlighetens ögon på sig måste vara på gränsen till vad man kan klara.

En annan skrev att ett barn aldrig får användas som reklampelare för adoption. Det är tänkvärt. Ett barn ska aldrig användas som reklampelare för något, men det är oundvikligt att reklameffekten uppkommer. Tänk vilka goda reklampelare för kungahuset lyckade kungabarn är. Jag tycker inte att kungabarnen ska adoptera för att göra reklam för adoptioner, utan det handlar mer om att jag skulle tycka att det vore en tilltalande tanke om kungahuset i större utsträckning var en spegel av vårt mångkulturella samhälle.  Jag vill inte heller använda mina barn som reklampelare för adoption, även om jag själv gärna gör reklam för adoption som ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Med dessa ord avslutar jag (tror jag) ämnet kungliga bebisar.

kungliga bebisar

Första officiella bilden på prinsessan Estelle.   Foto:kungahuset.se

 

 

 

För några dagar sedan gick prinsessan Madeleine och Chris ut med nyheten att de väntar smått. Roligt för dem, och roligt för alla som ett fan av det svenska kungahuset.  Själv är jag ingen royalist precis, så nyheten har inget större värde för mig. Nyheter om kungliga bebisar är dock hett nyhetsstoff. Tänk på vilken uppståndelse det blev när Estelle föddes, eller när Kates och Prins Williams barn föddes (blev det en flicka eller pojke?).

Varje gång våra kungligheter berättat att de väntar barn har jag tänkt: "så synd". För dem personligen är det naturligtvis inte synd, utan tvärtom väldigt roligt. Det är skönt för dem att slippa barnlöshetsträsket och den krångliga adoptionsprecessen. Att de missar det fantastiska med att få barn genom adoption är en annan femma. Det jag tänker på är att det skulle vara bra för Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv, om det kom ett litet adoptivbarn in i den svenska kungafamiljen. Det är synd att vi missar den grejen. Tänk vad det skulle ha irriterat dem som står för att Sverige ska bevaras svenskt, om vår blivande drottning hade varit från Etiopien, Columbia, Thailand eller något annat land där människorna har ett annat utseende än det typiskt skandinaviska! Så synd att vi missar det. Drottning Silvia och Chris har accepterats, men hur hade det varit om de kom från ett land som inte tillhör västvärlden?

Det finns naturligtvis många perspektiv på adoption. Det är ju inte säkert att det skulle vara lyckat för adoptivbarnet, med sin tuffa start i livet, att hamna så i strålkastarljuset som ett kungabarn gör. Men här bortser jag helt från alla såna tankar, och tänker enbart på vilken nytta det skulle kunna göra för samhället med ett adoptivbarn i något som ses som en symbol för det svenska, i kungafamiljen.

 

fåddagen

Fåddagen (fådd-dagen, till skillnad från födelsedagen): 1-års dagen av att vi fick Frida!


Igår var det precis ett år sedan vi fick Frida i vår famn och idag är det årsdagen för registreringen av adoptionen. Igår hade vi inte möjlighet att fira, men idag ska vi göra det. Det blir tårta och en present som vi köpt i Kina - en liten prydnadstiger, eftersom hon är född i tigerns år.

Vi är så glada över att vi bestämde oss för att adoptera ett barn till, så glada över att Frida finns hos oss. Jag tänker ofta på dagen vi fick henne och på tiden i Kina.

Några av mina vänner har sagt att  "Tänk att det är ett år sedan ni hämtade Frida" och "året har gått så fort". Jag tycker precis tvärtom. Året har känts väldigt långt. Kanske beror det på att det varit ganska tufft? Kanske beror det på att det hänt så mycket? Vi har varit trångbodda och bott obekvämt i vår lilla sommarstuga under största delen av året, vi har flyttat till en ny ort, jag var sjuk i lunginflammation i sju veckor i höstas och vi inledde året med att Frida opererades i sin höft och var gipsad från bröstkorgen och hela vägen ner till foten. Dessutom har Frida provat ut en protes och lärt sig gå. Och nu har vi precis inlett barnens inskolning. Jag är glad att allt ändå gått så bra och att tillvaron nu känns lättare. Frida är en härlig tjej som utvecklats mycket under året. Hon känns, och har hela tiden känts som en självklar familjemedlem.

De skor som Frida hade på sig när vi fick henne, tillsammans med intyget som visar att adoptionen registrerats hos de kinesiska myndigheterna.

kinavänner - om vikten av att knyta band.

 

Senhösten 2008 åkte två par till Peking tillsammans. Paren hade aldrig träffats förut. Nu åkte de på utflykt till muren tillsammans, de åkte till den förbjudna staden, de gick på resaurang, de shoppade på billiga marknader - och de väntade barn. Båda paren skulle få varsin liten dotter, född i juli 2007 med dubbelsidig läpp-käk- och gomspalt. Båda paren hade fått barnbesked från adoptionsorganisationen ungefär samtidigt och  det kunde lika gärna ha fallit sig så att det ena paret hade fått besked om det barn som det andra paret fått.

 

Båda paren visste lika lite som sitt barn.  Informationen de hade var över ett år gammal. I ett av parens hotellrum samlades de fyra en eftermiddag för ett möte  med adoptionsförmedlingens representant i Kina. Där ringde hon upp de som just då tog hand om de små flickorna, parens döttrar och ställde de frågor de blivande föräldrarna hade. Där och då fick de den senaste informationen om sina barn.  Paren gladdes och bekymrade sig tillsammans. 

 

 Efter en vecka i Peking flög de båda paren vidare. Ett av paren till Kinas kyliga, norra inland med snö och berg. Det andra paret åkte åkte till det varma, exotiska södra Kina, med blommor och varma vindar.

 

 Efter ytterligare en vecka  flög paren tillbaka till Peking och träffades på Pekings flygplats. Deras plan hade precis landat och nu möttes de igen. Den här gången med varsin barnvagn, med varsin liten flicka i nästan likadana röda overaller. Glädjen var stor. Nu hade paren blivit barnfamiljer och berättade där på flygplatsen och i taxin till hotellet, för varandra om det de varit med om den senaste veckan.

 

Efter ytterligare några dagar i Peking, hade paren fått visum och kunde åka hem med sina döttrar.

 

 

 

 

 När vi åkte till Kina och hämtade storasyster så var vi två par som åkte tillsammans. Vi hämtade vårt första barn och vi åkte till olika provinser, men var i Peking både före och efter att vi fått våra barn.

 

När vi hämtade lillasyster så var vi en hel grupp. Det var en härlig blandning av olika människor från olika delar av landet. Vi var sammanlagt sju par, varav fem par med storasyskon. Tre par hade hämtat barn i Kina förut, två par hade biologiska barn, och två par skulle bli föräldrar för första gången.  Tre av föräldrarna var själva adopterade. Det var underbart att se dessa familjer som bestod av tre, ursprungligen olika nationaliteter. Alla barn som skulle hämtas hade någon form av speciella behov och även den här gången åkte vi till olika provinser. Några hämtade dock barn i samma provins och några åkte själva till en provins.  Den här gången var vi inte själva i Guangdong, skönt tyckte vi, eftersom vi hade känt oss lite ensamma och utsatta på förra adoptionsresan. 

 

De människor som vi åkt tillsammans med och hämtat barn, har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag blir varm inombord när jag tänker på dem och de känns nästan som släktingar. Det skapar ett band att dela en så stark upplevelse tillsammans och det hjälper naturligtvis till att man känner sig så känslomässigt utsatt i det läge man är i, med både ovisshet och förväntan, i ett land så långt borta.

 

Vi har sett till att hålla en regelbunden kontakt med det par som vi reste tillsammans med första gången och vi har setts ungefär en gång per år. Vi har delat glädjen över att vänta ett andra barn från Kina och följt varandras adoptionsprocesser. Senast vi sågs, nu i sommar,  var det för första gången med alla fyra barn. Vi har även kontakt med några av de familjer som vi åkte med andra gången och jag ser fram emot den återträff som vi besämde att vi skulle ha när vi var i Kina.

 

Många av de som åker för att hämta barn åker själva (är man singel så brukar man ha med sig en kompis). Jag vet inte vad som är vanligast; att man åker själv, eller i grupp. Jag tycker att det har varit ett privilegium att få åka tillsammans med andra människor på våra adoptionsresor. Jag skulle verkligen råda de som åker tillsammans med andra att hålla kontakten efter att man kommit hem. Även om man inte själv känner att man har något behov av det, så kan man göra det för barnens skull. De barn som hämtades tillsammans kan komma att knyta starka band med varandra, band som kan få stor betydelse i livet. Särskilt viktigt tror jag att det är för de barn som blir ensambarn. Adoptionsvännerna kan komma att få fungera som syskon. Det är inte säkert att det blir så, men har man hållit kontakten, så har man ju i alla fall gett barnen en möjlighet.

 

Om man inte åkt och hämtat barn tillsammans med någon mer, så kan man hjälpa sina barn att skapa liknande band. Kanske genom att man kan träffa någon annan från samma barnhem, eller samma provins, eller åtminstone från samma land. Adoptionsorganisationerna har lokalföreningar med olika typer av aktiviteter som man kan delta i. Jag tror att det är viktigt för alla människor att få träffa någon annan med samma ursprung, eller åtminstone med liknande erfarenheter. Det skapar en känsla av samhörighet. Det är viktigt att inte behöva känna sig ensam med sina erfarenheter. Det är inte säkert att man väljer att prata om dem, men vetskapen om att man har något gemensamt med någon annan är viktig tror jag.  Det gäller både adoptivbarn, adoptivföräldrar - och alla människor. Därför är det viktigt att hålla kontakten med sina adoptionsvänner.

 

Några bilder från den här sommaren då vi träffade våra kinavänner från vår första adoptionsresa.

 

 

 

 

 

 

Vi besökte Astrid Lindgrens-värld tillsammans med våra kinavänner. I parken fanns även andra  kinavänner, en grupp som åkt till Kina tillsammans och nu hade en återträff. Jag lade märke till barnen när vi tittade på Pippi-teatern. De stod längst fram bredvid små lintottar - en härlig syn tycker jag.



Det är inte vägen till barnen som är det viktiga.

 

Det är inte vägen till barnen som är det viktiga, utan det faktum att de finns hos oss nu. Det spelar ingen roll hur det gick till när de blev våra, huvudsaken är att vi har barn. Endel har barn i magen, andra åker flygplan och hämtar sina. Barbapa och Barbama la ägg i jorden, som så småningom blev barbabarn. Barbapapa och Barbamama hade egna ägg , andra får andras ägg... Ja, varianterna är många.

 

 

 

 

"Fåglar får ungar, mullvadar får ungar och det ville Barbama och Barbapa också ha. Därför lade de ägg ungefär på samma sätt som sköldpaddor gör." ( Barbapas resa 1971)

Tänk om alla ofrivilligt barnlösa visste...

Det finns många ofrivilligt barnlösa. Har för mig att definitionen på att vara ofrivilligt barnlös är att man försökt  att få barn i ett år, utan att lyckas. Andra är ofrivilligt barnlösa, inte p.g.a infertilitetsproblem, utan för att de inte träffat någon att få barn med.

Det finns ganska många bloggar om ofrivillig barnlöshet. Villhabarn.se har samlat några av dem på sin sida.  Innan vi fick barn läste jag lite trådar om barnlöshet på t.ex familjeliv.se. Det kan vara skönt att läsa om andras kamp att få barn när man själv kämpar. Men ibland kan det bli för mycket. Det är lätt att bli nedstämd av att gå in för djupt i barnlöshetsproblematiken.

Nuförtiden läser jag inte så ofta  om andras ofrivilliga barnlöshet. Frågan är inte längre aktuell för mig. Vi har ju fått barn! Vi lyckades! Men ibland händer det ändå att jag gör det. Har man varit i barnlöshetsträsket så känner man med dem som befinner sig där.

Jag känner med dem som är ofrivilligt barnlösa. Jag vet hur det känns med den långa, ovissa väntan. Hur tunga dagarna är, hur svårt det är glädja sig åt att andra väntar barn. Men jag vet också hur det känns att inte längre befinna sig där. Vilken lättnad att slippa!

Jag känner med de som gör den ena IVF:en (provrörsbefruktning) efter den andra utan att lyckas, och som kanske därefter åker utomlands för att möjligheterna där är flera p.g.a andra lagregler, och försöker med ägg- eller embryodonation.  Som tänker att adoption inte är ett alternativ.Som tänker att man själv måste bära sitt barn, föda det och amma det. Som tror att det är det enda sättet att bli mamma på. Jag tycker synd om dem. Tänk om de visste att de kunde hoppa av den där berg- och dalbanan. Tänk om de visste hur fantastiskt det är att få barn genom adoption. Tänk om de visste, att när barnet väl är hos oss, så är det helt oväsentligt hur det kommit till oss. Tänk om de visste att i det ögonblick man får barnet så är det  bara  barnet man ser, och inte vägen till det. Tänk om de visste att det inte är så viktigt att få föda sitt barn (även om det kan kännas så när man är barnlös). Tänk om de visste att man genom adoption får en annan, men minst lika häftig upplevelse som när man får barn på det vanliga sättet. En upplevelse som är av det slaget att man glömmer all graviditetslängtan. Om de visste det, vilken tröst det skulle vara då, att få höra att det finns ett annat sätt att få egna barn på. Ett sätt där utgången är viss: det blir ett barn tillslut! Ett barn som när man ser det tänker: "Du är mitt barn. Tänk att du kom tillslut!"

(Jag vet att det inte finns de som kan adoptera p.g.a att de inte uppfyller kraven för adoption p.g.a att de t.ex. saknar gymnasieutbildning eller har för högt BMI, och då är naturligtvis adoptionsvägen stängd, vilket känns väldigt sorgligt. Då är barn genom att bli graviditet det enda hoppet, men de jag tänker på är de som skulle kunna adoptera)

Elefantgraviditet

Att bli föräldrar genom adoption skiljer sig på MÅNGA sätt från att bli förälder på det mer vanliga sättet, dvs genom att bli gravid och föda sitt barn. En stor skillnad är att "graviditeten" är så mycket längre när man ska adoptera. I bästa fall är den "bara" tre gånger så lång som en vanlig graviditet. Väntan på att bli föräldrar genom adoption brukar därför kallas för elefantgraviditet. En sak som är densamma, oavsett hur barnen kommer till oss, är kärleken till dem. Den är lika stark om barnen är biologiska eller adopterade. Så här gick det till när vi blev föräldrar:

Nu har vi bestämt oss: vi vill adoptera.

Kontakta en adoptionsorganisation. Vi väljer adoptionscentrum.

Vilket land? Kina.

Uppfyller vi landets krav på adoptivföräldrar? Ja.

Gå kurs för blivande adoptivföräldrar.

Kontakta socialtjänsten i kommunen. Bestämma tidpunkter för besök på socialtjänsten.

Många frågor från de två socialsekreterarna. Djupintervju. Berätta om sin barndom och om sitt liv idag.

Börja samla papper: utdrag från polisregistret, hälsoundersökning...

Socialsekreterarna på hembesök. Städa. Bjuda på fika. Det gick bra. Dock: "Ni bor för litet, hur ska ni lösa det?" Vi ger dem svar och de blir nöjda.

Socialsekreterarna skriver en utredning. Vi: "Oj, det här blev inte alls bra. De har missupfattat massor" Vi får korrigera. En ny version av utredningen kommer. Vi: "Den här gången blev det hyfsat bra".

Utredningen ska nu upp i socialnämnden. Flera månaders väntan på att nämnden ska ha möte- på sommaren är det inga möten.Medlemmarna i nämnden läser utredningen och bedömer oss. Huruvida vi ska få bli en barnfamilj eller ej ligger i händerna på vanliga, för oss, helt okända människor. Märklig känsla. De godkänner oss. Skönt!

Skicka in utredningen till Adoptionscentrum.

Fortsätta samla papper som ska skickas med ansökan till Kina. Ny hälsoundersökning.

Fylla i dokument: Vilken är vår sammanlagda årsinkomst? Räkna om till dollar... Avskyr pappersarbete. Tänker till ibland: "Tänk att alla dessa papper ska leda till att vi får ett barn!" Det är svårt att förstå det.

Lånar pengar som ska täcka alla adoptionskostnader.

Får reda på att kötiden för att få ett barn från Kina bara ökar hela tiden Nu får man räkna med minst fyra års väntan från det att ansökan loggats in i Kina. Kan vi tänka oss ett barn med något speciellt behov? Då går det fortare. Visst kan vi det! Vilka behov är vi öppna för? Nu ska vi kryssa i en lång lista med SN (special needs). Återigen en märklig känsla. Tänk att välja i en lista med funktionshinder. Vad väljer vi? Vad väljer vi bort? Tänk att det finns små barn bakom dessa beteckningar: Läpp- käk- och gomspalt, dysmeli, hörselskada, synskada... Vi bestämmer oss var vi ska sätta kryssen.

Ytterligare dokument som ska fyllas i eftersom vi ska ansöka om ett barn med speciella behov.

Ansökan klar! Phu!  Håkan åker med den till Adoptionscentrum i Stockholm och lägger den i brevlådan. Vi vågar inte ta risken att alla dokument ska försvinna i posthanteringen.

Ansökan översätts till kinesiska och skickas iväg. Lyckokänsla av vetskapen att våra papper nu är i Kina.

Väntan. Väntan. Väntan.

När ska samtalet från adoptionscentrum komma, samtalet där vi får reda på att vi äntligen har fått barn?

Äntligen! "Det finns en liten flicka som snart fyller ett. Hon har Läpp- käk- och gomspalt. Är ni intresserade?" Det är klart vi är! Vi får bilder och information. Så söt hon är! Tänk att det här är vår dotter!

Frågor, funderingar:  Vad  tycker hon om?  Vad gör hon nu?  Tar de hand om henne bra där borta på barnhemmet? Framförallt: När ska vi får hämta henne?"

Väntan. Väntan. Väntan.

Äntligen resebesked. Fem månader tog från att vi fick barnbesked tills vi fick resebesked. Ett OS i Peking kom visst emellan, en händelse som gjorde att allt avstannade i Kina.

Packa ("Vilken storlek ska kläderna ha som vi tar med oss till vår dotter?" Den information vi har om vår dotter är ett år gammal), ta föräldraledigt, ansöka om visum, mera papperarbete - det är många dokument som ska med. Helt slut. Äntligen sitter vi på planet!

Framme! Nu är vi äntligen i vår dotters hemland. Det närmar sig, men innan vi får möta henne ska vi vara turister. Nu ska vi titta på Pekings sevärdheter: den förbjudna staden, muren... och så shoppar vi på billiga marknader. Återigen en märklig känsla: "Vi ska snart får barn och jag är upptagen med turistaktiviter". Jag måste påminna mig själv om varför jag är i Kina. Det är svårt för hjärnan att smälta alla intryck, samtidigt som man mentalt ska förbereda sig på att bli mamma.

Informationsträff med Adoptionscentrums representant i Kina. Hon ringer till barnhemmet och ställer frågor om vår dotter, medan vi sitter bredvid och väntar. "Wow! Vår dotter finns faktiskt på riktigt!" Det har ditills varit svårt att förstå det. Men nu börjar jag förstå. Vi får veta hur stor vår dotter är . ("Bra, då tog jag med kläder i rätt storlek"). Vi får även veta att hennes läppspalt opererats.

Flygresa till den provins där vi ska hämta vår dotter. När vi nästan är framme tittar vi ner och och tänker: "Någonstans där nere finns hon" - en hisnande känsla. Vi har lämnat ett höstigt Peking, med en temperatur på 11 grader. Nu kommer vi ner till tropikerna och temperaturen är nästan 25 grader.

Kulturchock. Här är allt annorlunda än vad vi hitintills mött i våra liv. Moderna skyskrapor blandat med ruffig bebyggelse. Massor med männsikor! Kryddor. Människorna här ser annorlunda ut än i Peking, kortare och med ett mer exotiskt utseende. Är det så här vår dotter ser ut? Tänka om. Jag orkar inte med fler intryck. Stänger mig inne i hotellrummet första dagen. Tur att vi har en dag till innan vi ska möta vår dotter. Nästa dag känns det bättre, tur det. Idag har vi mycket att göra. Köpa blöjor, välling och presenter till barnhem och barnskötare. Slå in fint. Guldpapper uppskattas visst.

Dagen med stort D! Vi åker med vår guide till provinsens adoptionsförmedlingskontor. Vi kommer till ett stort rum. En stor spansk grupp är på plats och de har precis fått sina barn. Kaos. Föräldrarnas glädje blandat med barnens skrik. Skriken smittar och ljudnivån är hög. Vi åker inte med någon grupp. Just då känns det bra. Vi får gå in i ett litet rum för oss själva. Där är hon i famnen på en barnskötare. Varsågod, nu är hon er! Fylla i massa papper sneglandes på dottern i pappas famn. Svårt att koncentrera sig på papprena.

Vårat barn!

Läkarundersökning på kvällen i hotellrummet.

Leva småbarnsliv i ett hotellrum. Stor, fin frukostbuffé och likaså fin buffé på kvällen. Vill inte bo på fint hotell - nu.

Första morgonen med vår dotter. Guiden har bett oss sitta färdiga i lobbyn klockan 10. Nu ska vi tillbaka till samma kontor och registrera adoptionen. Hur mycket ska man stå ut med egentligen? Jag har precis blivit förälder och nu ska hela familjen vara finklädd och representabel 10 på förmiddagen! Vill bara ta det lugnt och mysa. "Nåja, det är så här det går till, bara att gilla läget". Gör mitt bästa för att visa att jag är en bra förälder. Vill göra ett gott intryck hos den kinesiska guiden. Det känns extra viktigt just nu då vår dotter formellt sett ännu inte är våran.

Obligatoriska utflykter med guiden. Sitta färdiga i lobbyn klockan 10 varje morgon. Guiden fixar med dotterns kläder. Drar igen dragkedjor, lägger på filtar. Det är kallt, vinter, tycker hon. Svensk sommar, tänker vi.Önskar att vi hade åkt med en grupp. Det hade varit skönt att få gömma sig i en grupp och slippa uppmärksamheten från guiden. Nåja, hon visar att hon bryr sig om, och det är bara några dagar kvar...

Besök på dotterns barnhem. Försöker hålla inne tårarna på vägen därifrån. Vill inte visa vad jag känner för guiden, chauffören och vår dotter. Tänker på alla barn jag såg. Tänker på att de flesta blir kvar där.

Tillbaka till Peking för att ordna visum till vår dotter. Få träffa den andra familjen som kom till Peking samtidigt med oss. De har varit i en annan del av Kina och hämtat en dotter de också. Få dela erfarenheterna med andra. Skönt. Nytt hotellrum. Dottern klarar omställningen bra. Hon gör redan små framsteg.

Utflykter i väntan på att visumet ska bli klart.

Dags att åka hem. Lång flygresa och dottern vill inte sova trots att det är natt. Stressad. Äntligen går vi ner för landning. Dottern somnar. Flygvärdinnan "det här har jag sett hända så många gånger".

Föräldrar som möter på flygplatsen.

Dotter som sover i bilen.

Äntligen hemma!

Lära känna vår dotter, som numera fått namnet Hilda. Papper som ska skickas åt olika håll. Besöka Skatteverket för att registrera dottern som svensk medborgare. Börja tänka på återrapporten till Kina. Socialsekreterare på besök igen. Frågor om hur allt gått. Trevligt besök.

Åren går. Syskontankar byts mot syskonplaner. Samma procedur en gång till, förutom adoptionskursen.

I mål! Våra barn finns hos nu. Vi är så nöjda och glada över våra barn! Adoptionsprocesserna har stundtals fått oss att sucka. Adoptionsresorna har inte varit några semesterresor precis, både jobbiga och fantastiska på samma gång - men viktigast av allt: de har gett oss två fantastiska barn!

Den plats som gett oss våra två döttrar: Guangdongprovinsens adoptionskontor.



 

En gata i Kanton

 

 

Det nya och det gamla Kina existerar sida vid sida.