kungliga bebisar

Första officiella bilden på prinsessan Estelle.   Foto:kungahuset.se

 

 

 

För några dagar sedan gick prinsessan Madeleine och Chris ut med nyheten att de väntar smått. Roligt för dem, och roligt för alla som ett fan av det svenska kungahuset.  Själv är jag ingen royalist precis, så nyheten har inget större värde för mig. Nyheter om kungliga bebisar är dock hett nyhetsstoff. Tänk på vilken uppståndelse det blev när Estelle föddes, eller när Kates och Prins Williams barn föddes (blev det en flicka eller pojke?).

Varje gång våra kungligheter berättat att de väntar barn har jag tänkt: "så synd". För dem personligen är det naturligtvis inte synd, utan tvärtom väldigt roligt. Det är skönt för dem att slippa barnlöshetsträsket och den krångliga adoptionsprecessen. Att de missar det fantastiska med att få barn genom adoption är en annan femma. Det jag tänker på är att det skulle vara bra för Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv, om det kom ett litet adoptivbarn in i den svenska kungafamiljen. Det är synd att vi missar den grejen. Tänk vad det skulle ha irriterat dem som står för att Sverige ska bevaras svenskt, om vår blivande drottning hade varit från Etiopien, Columbia, Thailand eller något annat land där människorna har ett annat utseende än det typiskt skandinaviska! Så synd att vi missar det. Drottning Silvia och Chris har accepterats, men hur hade det varit om de kom från ett land som inte tillhör västvärlden?

Det finns naturligtvis många perspektiv på adoption. Det är ju inte säkert att det skulle vara lyckat för adoptivbarnet, med sin tuffa start i livet, att hamna så i strålkastarljuset som ett kungabarn gör. Men här bortser jag helt från alla såna tankar, och tänker enbart på vilken nytta det skulle kunna göra för samhället med ett adoptivbarn i något som ses som en symbol för det svenska, i kungafamiljen.