På skidresa i gråväder, med färgglada barn!

Grått, grått, grått. I början regn, sedan snö, och hela tiden dimma. Så var vädret när vi åkte på skidresa till Branäs. Men  vi klagade inte det minsta på vädret. Vi var så svältfödda på riktig vinter att vi njöt ändå.  Nu fick verkligen uppleva riktig vinter med massor av snö!

Dimman skapade en nästan sagoaktig, trolsk stämning i liftsystemet. Kontrasten till förra årets branäsvistelse var stor. Då hade vi sol och klarblå himmel varje dag och en fantastisk utsikt från toppen.

 

 

Det enda som lyste upp det grå var barnens skidkläder (och glada humör ska man väl lägga till också, även om jag ser hur klichéartat det blir när jag skriver det), och elden i den lilla kåtan där vi grillade korv en dag.

 

Jag vet inte vilket barnen uppskattade mest: skidåkningen, leken utanför stugan, eller leken och myset i stugan? Och det spelar ju faktiskt ingen roll vad de skulle svara heller, för den delen.

 

Vi åkte till Branäs tillsammans med en annan familj som vi känt i många år. Faktum är att vi lärde känna varandra genom just skidåkningen. Både våra vänner och Håkan och jag har säsongsjobbat i Åre flera vintrar, tre av oss som skidlärare. På fritiden åkte vi skidor tillsammans och ibland gick vi på tur. Jag kommer ihåg att vi då pratade om hur det skulle bli när vi fått barn: att vi fyra skulle kunna åka på skidsemester tillsammans med våra barn och  turas om att passa dem, så att vi själva också skulle kunna få lite vuxenskidåkning. Nu är vi där i livet, och som tur är verkar inte våra barn lida av att tvingas dela vårt skidintresse. 

 

 

 

 

Bäst på årets skidresa var att Frida åkte utför! Hon testade några åk i hemmabacken, och i Branäs var det full fart. Vi trodde från början inte att hon skulle klara av det: hon är bara tre år, och hon har en benprotes! Men Håkan sa för ett tag sedan: "Äh, jag tycker vi tar och testar". Och visst gick det! Hon står  på skidorna, och så åker hon - rakt ner. Hon har väldigt bra balans, men det här med att svänga klarar hon inte än.  Farten blir lite hög efter ett tag, men då får vi sätta fram handen framför henne och bromsa. Det viktigaste av allt är att hon tycker att det är jätteroligt att åka skidor.

 

 

Fridas motivation att åka skidor går inte att ta miste på. En av dagarna då vi hade ätit klart gick hon iväg före oss och försökte att ta på sig skidorna själv. I ett sånt läge smälter verkligen en skidmammas hjärta. Jag tycker verkligen att ordet "näpen" är helt rätt här.

 

 

Sista dagen avslutades med lite avskedsfika med vännerna...

 

 

...och påtagning av snökedjorna, innan det var dags för avfärd.

 

 

 

 Vår familj åkte vidare till Trysil i Norge för ytterligare en dags skidåkning, och ännu mer snö, och lite Smottar (trollen i barnområdet)

Efter det var det väldigt skönt att åka hemåt kan jag säga. Jag skulle kunna uttrycka det så här: "en skidresa med barn, är ingen semester, snarare en form av extremsport" Åtminstone om man barnen är relativt små, och man bor i stuga, en liten bit från backen (inte tillräckligt långt från den, för att ta bilen, men inte heller så nära att en treåring kan ta sig dit på egen hand). Det blir mycket kånkande på barn, skidutrustning, och matsäck. Nästa år (eller snarare; då vi blivit lite mer förmögna) ska vi bo på ett hotell med ski-in-ski-out-läge och naturligvis med helpension! Och naturligtvis ska vi ha med oss en barnvakt, som tar hand om barnen, så att Håkan och jag kan åka skidor utan barnen, hela tiden. Bäst jag tillägger att jag skämtar.

längdåkningspremiär - Nu vet vi att det går!

 

 

Frida fick sina första längdåkningsskidor för några dagar sedan. Det var med stor spänning vi gick ut för att prova dem. Skulle hon kunna åka? För er som snubblat in här på bloggen och inte vet något om våra barn, kan jag berätta att Frida är amputerad och har protes på ena benet. Protesen har än så  länge inte någon rörlig knäled (hon är för liten för det) och med tanke på det var det inte självklart för oss att det skulle fungera med längdskidåkning. Jag var lite orolig för att det inte skulle gå. Eller: jag var rädd för att Frida skulle bli så besviken om det inte gick att åka. Hon hade ju blivit så glad för sina skidor. Men det gick! Och det gick riktigt bra. Phu, skönt. Kul! Att Frida blev glad över att kunna åka behöver jag inte säga. Det räcker att titta på bilden för att förstå det.

 

Storasyster Hilda som är sex år, är inne på sin femte säsong som skidåkare och hon börjar verkligen få in snitsen.

 

 Dagen efter premiären åkte vi till vårt framtida hem: Ösjöfors, och åkte lite skidor där. Frida tröttnade ganska snabbt och föredrog att sitta på pappas rygg, medan Hilda verkade outtröttlig.

 



Lite fika efter skidåkningen. Då huset inte är uppvärmt får vi sitta med kläderna på inne.

 

Barnfilmbyhuset i Mariannelund

 

Vi trillade in i det helt nyöppnade Barnfilmbyhuset för lite sedan. Det föll det sig så att vi åkte förbi det på väg till karamellfabriken och såg att det skulle öppna lite senare samma dag. Vi besökte karamellfabriken och åkte tillbaka och då hade det öppnat. Vi blev de första vanliga besökarna och fick tränga oss förbi de inbjudna invigningsminglarna.

 

Barnfilmbyhuset (ett riktigt tungvrickarnamn) vill sprida information om Astrid Lindgrens filmer och om inspelningsplatserna. Flera scener i emilfilmerna spelades nämligen in i Mariannelund. I huset har man även gjort iordning två rum där barn kan få prova på hur det kan vara att göra sig iordning inför en filminspelning. Jag, min syster och våra barn hade en trevlig stund i huset. Den som uppskattade besöket mest var nog Hilda som tycker att det bästa som finns, är att klä ut sig. Vilken tur att vi bara har 8 km till Mariannelund. Hit kommer vi med säkerhet att åka många grå och tråkiga höst- och vinterdagar.

 

Den som vill veta mer om Barnfilmhuset kan se mer på www.barnfilmbyn.se

 

  

 

I barnens sminkloge fick barnen prova att förbereda sig inför en filminspelning.

 

 

 

Våra barn blev ett tacksamt fotoobjekt för journalisterna, eftersom vi var de första (och enda) besökarna. Hilda ställde gärna upp.

 



 

 

 

 

 

 



Kusinerna har slagit sig ner i soffan i ett vardagsrum med inredning från den tiden då emilfilmerna spelades in (70-talet). Jag gillar verkligen den här stilen (till skillnad från alla andra verkar det som) och skulle kunna tänka mig ett sånt här vardagsrum hemma.

Emil hos doktorn i Mariannelund

 

Ida upphissad i flaggstången. Jag undrar vilka funderingar den här kulissen kan skapa hos beökare som inte sett filmerna om Emil?

Tabberas hos Emils familj: "Bara grisen blev kvar" står det på väggen.

 



Tabberas vid invigningen av Barnfilmbyhuset. Ganska mycket återstod på faten från inviningens mingel. Till skillnad från Emils tabberas så blev inte alla bjudna (för oss var det bara skådebröd).

  

karamellkokeriet i Mariannelund

Jag känner mig så priviligierad som bor så nära ett litet karamellkokeri. Vi har bara 8 km till Mariannelund där karamellkokeriet finns. De gör gammaldags konfekt med hantverksmässiga metoder, och lite delikatesser som senap t.ex. Det bästa med karamellkokeriet, tycker jag,  är att man kan följa tillverkningen i fabriken genom ett glasfönster. Barnen tycker såklart också att det är spännande att se. Mer om karamellkokeriet på deras fina hemsida: www.karamellkokeri.se

 

Hilda och kusinerna Benjamin och Leon tittar intresserat på hur godiset tillverkas.

 

 

 

Varsågod att provsmaka! Oj! Det var visst ett glasfönster i vägen.

 

Här tillverkas mitt absoluta favoritgodis: brända mandlar. Visst ser det gott ut?

 

 

 

Godispaus, direkt efter besöket på karamellfabriken (trots att det inte var lördag).

 

Leklandet i Hultsfred

 

Vad ska man göra en regnig dag när syster med familj är på besök? Åka till ett lekland kanske?
Min syster åkte med sin yngste son, som är lika gammal som Hilda, och jag tog med mig båda barnen, till leklandet i Hultsfred för några veckor sedan. Det var barnens och mitt första besök på ett lekland. Det gick bättre än förväntat - för mig alltså. Tanken på ett lekland har tidigare fått mig att rysa - fullt med folk, stimmigt och med en hög ljudnivå.Tack och lov så var det inte så i leklandet i lilla Hultsfred. När vi kom till parkeringen, så stod det bara två bilar där, och inne i leklandet kunde barnen roa sig utan att behöva trängas. Det var roligt att se hur Hilda och Leon hade skojigt tillsammans, och hur lite begränsad Frida var av sitt handikapp (hon har ett amputerat ben). Det fanns ingenting som hon inte kunde göra. Klättra gick också bra, men med hjälp av oss vuxna.



 

 

 

 

 

Frida klättrar med hjälp av min syster. Båda våra barn är duktiga på att klättra och tycker att det är jätteroligt. Jag tror att det är någonting som vi i familjen kommer att göra en hel framöver. Håkan är dessutom utbildad klätterinstruktör.

Bullerbyn

Nyligen var vi på besök i Bullerbyn, tillsammans med barnens kusiner som bor i Österrike. Det var regnigt, så det fanns inte så  många andra besökare där. Barnen hade roligt ändå och hoppade i höskullen och plaskade i vattenpölar.



Bröder i den gamla eken. Undrar hur många barn som fotograferats här?

Nya och gamla jordbruksformer möts. I förgrunden en av ladorna i Bullerbyn (numera café och butik). I bakgrunden kan man skymta bygget av ett nytt djurstall. Antagligen kommer det att inrymma djur som trots att de är omgivna av åkrar och ängar aldrig kommer att få vistas utomhus. Det är en olycklig utveckling. Jag skulle önska att alla djur fick leva som djuren  i Bullerbyn.

 

På hemvägen besökte vi Pelarne kyrka.