onsdag 25 september 2013

Nästan sommar!

I morse frost och kyligt. I eftermiddags varma solstrålar. Det kändes nästan som sommar, åtminstone om man behöll den varma tröjan på. Min syster och jag tog med våra barn till närmsta sjö och fikade på bryggan.

 

 

 

 
 

lördag 21 september 2013

Min syster har flyttat till Sverige!


Min syster flyttade till Österrike efter gymnasiet. Tanken var väl inte att hon skulle bli kvar, men det blev hon. Hon träffade Robert där. Tycke uppstod, de gifte sig och bosatte sig i Roberts hemstad, Innsbruck. Det är många år sedan nu och familjen har utökats med Benjamin, Miriam och Leon. De senaste åren har de funderat fram och tillbaka på hur det skulle vara att flytta till Sverige. Det är inte alltför enkelt att bryta upp från det land där barnen växt upp, där de har kompisar, där de har farmor och farfar och där de vet hur allt fungerar. Min syster vet inte hur det är att bo i Sverige som vuxen. Det blir mycket nytt och mycket att sätta sig in i. Försäkringskassan? Hur fungerar den? Dessutom kan det inte vara alltför lätt att lämna en vacker stad och alperna som omger den.

Men så tänkte de på barnen, på lilla Miriam som är flerfunktionshindrad, på hur mycket enklare tillvaron skulle vara här där det finns ett socialt skyddsnät i samhället, där man inte behöver betala rullstolen själv, bara för att nämna en sak. De tänkte på sönerna som har en mycket tuffare tillvaro i skolan i Österrike. Där får inte barnen vara barn på samma sätt. Eftermiddagarna fylls av läxor och konkurrensen är så hård att de behöver gå hos privatlärare på kvällarna för att ha en chans att komma in på högre utbildningar. Det är stress, stress, stress... och de önskade en lugnare tillvaro för sig själva och barnen. Nu har min syster och barn kommit hit och mellanlandat hos oss. Robert kommer efter när han avslutat allt där nere.

Just nu får min syster uppleva hur det är att vänta: vänta på att barnen ska får personnummer, vänta på att bli registrerade på sin nya adress, vänta på sin lägenhet, vänta på att få en remiss till den specialistläkare  som ska ansvara för dotterns vård och vänta på Robert. Långtråkiga dagar i väntan på att få börja i skolan. Deras väntan är inte mer än en månad, och de är svenska medborgare, vilket förenklar allt, men ändå får vi en viss inblick i hur flyktingar måste uppleva det att komma till Sverige - och deras väntan har många gånger en oviss utgång.

Jag hoppas att hela familjen ska trivas i Sverige och att de snabbt ska anpassa sig till sitt nya liv. Både jag och min syster ser fram emot att äntligen kunna få ses ofta (de ska bo en timme bort från oss) och att kunna fira födelsedagar och andra högtider tillsammans. Roligt för barnen också att få bo nära sina enda kusiner. Hilda och Leon är bra kompisar och Frida och Benjamin också (trots ålderskillnaden).


Tonårshäng? Nog för att barnen växer snabbt, men riktigt så stora är de inte ännu.
 
 

Leon och Benjamin testar skateboarden.
 

Det går ju ganska bra!
 
 
 Hoppsan, här gick det visst inte så bra! 

 

Hilda, sex år och Leon, fem och ett halvt, gillar att leka ihop. 

 

 

torsdag 12 september 2013

kungliga bebisar, del 2

Jag lade upp mitt förra inlägg om kungliga bebisar på Adoptionsgruppens Facebook sida och fick många intressanta kommentarer. Tack vare dessa kommentarer blev jag uppdaterad i ämnet kungliga adoptioner och jag tänkte dela med mig av dessa nyvunna kunskaper.

1. Om en kunglig arvtagare i Sverige väljer att adoptera, så kan detta barn inte bli en tronarvinge.

2. Vårt kungahus är tillkommet genom adoption. Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) och valde honom till tronarvinge 1810. Här var det fråga om en vuxenadoption, men det var ändock en adoption.

Tanken om att det är blodsbanden som skapar en viss position i samhället anser jag är omodern och jag kan inte förstå att en sådan lag fortfarande förekommer, men hela den kungliga institution är i och för sig omodern. Jag tycker att det är direkt stötande att ett adopterat barn inte skulle kunna bli tronarvinge. Att adoptera innebär ju att man gör något till sitt eget, det är själva ordets innebörd. Ett adopterat barn har ju precis samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn, men det gäller alltså inte i kungahuset.

En av de som kommenterade skrev att hon tyckte att det var skönt för Victoria och Daniel att de så snabbt blev gravida, eftersom trycket att få barn som tronarvinge ju måste vara stort. Några andra hade hört ett rykte som sa att Victoria och Daniel fått IVF-hjälp, då Daniel genom sin sjukdom blivit tvungen att frysa ner sina spermier.

Jag kan inte annat än instämma att det var skönt för Victoria och Daniel att lilla Estelle kom till världen relativt snabbt. Att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt, att dessutom vara det med offentlighetens ögon på sig måste vara på gränsen till vad man kan klara.

En annan skrev att ett barn aldrig får användas som reklampelare för adoption. Det är tänkvärt. Ett barn ska aldrig användas som reklampelare för något, men det är oundvikligt att reklameffekten uppkommer. Tänk vilka goda reklampelare för kungahuset lyckade kungabarn är. Jag tycker inte att kungabarnen ska adoptera för att göra reklam för adoptioner, utan det handlar mer om att jag skulle tycka att det vore en tilltalande tanke om kungahuset i större utsträckning var en spegel av vårt mångkulturella samhälle.  Jag vill inte heller använda mina barn som reklampelare för adoption, även om jag själv gärna gör reklam för adoption som ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Med dessa ord avslutar jag (tror jag) ämnet kungliga bebisar.

lördag 7 september 2013

kungliga bebisar

Första officiella bilden på prinsessan Estelle.   Foto:kungahuset.se
 
 
 
För några dagar sedan gick prinsessan Madeleine och Chris ut med nyheten att de väntar smått. Roligt för dem, och roligt för alla som ett fan av det svenska kungahuset.  Själv är jag ingen royalist precis, så nyheten har inget större värde för mig. Nyheter om kungliga bebisar är dock hett nyhetsstoff. Tänk på vilken uppståndelse det blev när Estelle föddes, eller när Kates och Prins Williams barn föddes (blev det en flicka eller pojke?).

Varje gång våra kungligheter berättat att de väntar barn har jag tänkt: "så synd". För dem personligen är det naturligtvis inte synd, utan tvärtom väldigt roligt. Det är skönt för dem att slippa barnlöshetsträsket och den krångliga adoptionsprecessen. Att de missar det fantastiska med att få barn genom adoption är en annan femma. Det jag tänker på är att det skulle vara bra för Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv, om det kom ett litet adoptivbarn in i den svenska kungafamiljen. Det är synd att vi missar den grejen. Tänk vad det skulle ha irriterat dem som står för att Sverige ska bevaras svenskt, om vår blivande drottning hade varit från Etiopien, Columbia, Thailand eller något annat land där människorna har ett annat utseende än det typiskt skandinaviska! Så synd att vi missar det. Drottning Silvia och Chris har accepterats, men hur hade det varit om de kom från ett land som inte tillhör västvärlden?

Det finns naturligtvis många perspektiv på adoption. Det är ju inte säkert att det skulle vara lyckat för adoptivbarnet, med sin tuffa start i livet, att hamna så i strålkastarljuset som ett kungabarn gör. Men här bortser jag helt från alla såna tankar, och tänker enbart på vilken nytta det skulle kunna göra för samhället med ett adoptivbarn i något som ses som en symbol för det svenska, i kungafamiljen.

 


onsdag 4 september 2013

fåddagen



Fåddagen (fådd-dagen, till skillnad från födelsedagen): 1-års dagen av att vi fick Frida!


Igår var det precis ett år sedan vi fick Frida i vår famn och idag är det årsdagen för registreringen av adoptionen. Igår hade vi inte möjlighet att fira, men idag ska vi göra det. Det blir tårta och en present som vi köpt i Kina - en liten prydnadstiger, eftersom hon är född i tigerns år.

Vi är så glada över att vi bestämde oss för att adoptera ett barn till, så glada över att Frida finns hos oss. Jag tänker ofta på dagen vi fick henne och på tiden i Kina.

Några av mina vänner har sagt att  "Tänk att det är ett år sedan ni hämtade Frida" och "året har gått så fort". Jag tycker precis tvärtom. Året har känts väldigt långt. Kanske beror det på att det varit ganska tufft? Kanske beror det på att det hänt så mycket? Vi har varit trångbodda och bott obekvämt i vår lilla sommarstuga under största delen av året, vi har flyttat till en ny ort, jag var sjuk i lunginflammation i sju veckor i höstas och vi inledde året med att Frida opererades i sin höft och var gipsad från bröstkorgen och hela vägen ner till foten. Dessutom har Frida provat ut en protes och lärt sig gå. Och nu har vi precis inlett barnens inskolning. Jag är glad att allt ändå gått så bra och att tillvaron nu känns lättare. Frida är en härlig tjej som utvecklats mycket under året. Hon känns, och har hela tiden känts som en självklar familjemedlem.


De skor som Frida hade på sig när vi fick henne, tillsammans med intyget som visar att adoptionen registrerats hos de kinesiska myndigheterna.