En liten hjälpreda

Idag var det dags att rensa trädgårdslanden för första gången. Till min hjälp hade jag en väldigt ung trädgårdsmästare: lilla Frida, just tre år fyllda. Frida gillar verkligen att hjälpa till med alla slags sysslor här hemma. Hilda däremot går sin egen väg och är ofta svårövertalad när gäller att hjälpa till. Hon är alltid upptagen med egna saker, t.ex. att åka skateboard. Det är ett privilegium att ha fått två barn som är så olika.

Elefantgraviditet

Att bli föräldrar genom adoption skiljer sig på MÅNGA sätt från att bli förälder på det mer vanliga sättet, dvs genom att bli gravid och föda sitt barn. En stor skillnad är att "graviditeten" är så mycket längre när man ska adoptera. I bästa fall är den "bara" tre gånger så lång som en vanlig graviditet. Väntan på att bli föräldrar genom adoption brukar därför kallas för elefantgraviditet. En sak som är densamma, oavsett hur barnen kommer till oss, är kärleken till dem. Den är lika stark om barnen är biologiska eller adopterade. Så här gick det till när vi blev föräldrar:

Nu har vi bestämt oss: vi vill adoptera.

Kontakta en adoptionsorganisation. Vi väljer adoptionscentrum.

Vilket land? Kina.

Uppfyller vi landets krav på adoptivföräldrar? Ja.

Gå kurs för blivande adoptivföräldrar.

Kontakta socialtjänsten i kommunen. Bestämma tidpunkter för besök på socialtjänsten.

Många frågor från de två socialsekreterarna. Djupintervju. Berätta om sin barndom och om sitt liv idag.

Börja samla papper: utdrag från polisregistret, hälsoundersökning...

Socialsekreterarna på hembesök. Städa. Bjuda på fika. Det gick bra. Dock: "Ni bor för litet, hur ska ni lösa det?" Vi ger dem svar och de blir nöjda.

Socialsekreterarna skriver en utredning. Vi: "Oj, det här blev inte alls bra. De har missupfattat massor" Vi får korrigera. En ny version av utredningen kommer. Vi: "Den här gången blev det hyfsat bra".

Utredningen ska nu upp i socialnämnden. Flera månaders väntan på att nämnden ska ha möte- på sommaren är det inga möten.Medlemmarna i nämnden läser utredningen och bedömer oss. Huruvida vi ska få bli en barnfamilj eller ej ligger i händerna på vanliga, för oss, helt okända människor. Märklig känsla. De godkänner oss. Skönt!

Skicka in utredningen till Adoptionscentrum.

Fortsätta samla papper som ska skickas med ansökan till Kina. Ny hälsoundersökning.

Fylla i dokument: Vilken är vår sammanlagda årsinkomst? Räkna om till dollar... Avskyr pappersarbete. Tänker till ibland: "Tänk att alla dessa papper ska leda till att vi får ett barn!" Det är svårt att förstå det.

Lånar pengar som ska täcka alla adoptionskostnader.

Får reda på att kötiden för att få ett barn från Kina bara ökar hela tiden Nu får man räkna med minst fyra års väntan från det att ansökan loggats in i Kina. Kan vi tänka oss ett barn med något speciellt behov? Då går det fortare. Visst kan vi det! Vilka behov är vi öppna för? Nu ska vi kryssa i en lång lista med SN (special needs). Återigen en märklig känsla. Tänk att välja i en lista med funktionshinder. Vad väljer vi? Vad väljer vi bort? Tänk att det finns små barn bakom dessa beteckningar: Läpp- käk- och gomspalt, dysmeli, hörselskada, synskada... Vi bestämmer oss var vi ska sätta kryssen.

Ytterligare dokument som ska fyllas i eftersom vi ska ansöka om ett barn med speciella behov.

Ansökan klar! Phu!  Håkan åker med den till Adoptionscentrum i Stockholm och lägger den i brevlådan. Vi vågar inte ta risken att alla dokument ska försvinna i posthanteringen.

Ansökan översätts till kinesiska och skickas iväg. Lyckokänsla av vetskapen att våra papper nu är i Kina.

Väntan. Väntan. Väntan.

När ska samtalet från adoptionscentrum komma, samtalet där vi får reda på att vi äntligen har fått barn?

Äntligen! "Det finns en liten flicka som snart fyller ett. Hon har Läpp- käk- och gomspalt. Är ni intresserade?" Det är klart vi är! Vi får bilder och information. Så söt hon är! Tänk att det här är vår dotter!

Frågor, funderingar:  Vad  tycker hon om?  Vad gör hon nu?  Tar de hand om henne bra där borta på barnhemmet? Framförallt: När ska vi får hämta henne?"

Väntan. Väntan. Väntan.

Äntligen resebesked. Fem månader tog från att vi fick barnbesked tills vi fick resebesked. Ett OS i Peking kom visst emellan, en händelse som gjorde att allt avstannade i Kina.

Packa ("Vilken storlek ska kläderna ha som vi tar med oss till vår dotter?" Den information vi har om vår dotter är ett år gammal), ta föräldraledigt, ansöka om visum, mera papperarbete - det är många dokument som ska med. Helt slut. Äntligen sitter vi på planet!

Framme! Nu är vi äntligen i vår dotters hemland. Det närmar sig, men innan vi får möta henne ska vi vara turister. Nu ska vi titta på Pekings sevärdheter: den förbjudna staden, muren... och så shoppar vi på billiga marknader. Återigen en märklig känsla: "Vi ska snart får barn och jag är upptagen med turistaktiviter". Jag måste påminna mig själv om varför jag är i Kina. Det är svårt för hjärnan att smälta alla intryck, samtidigt som man mentalt ska förbereda sig på att bli mamma.

Informationsträff med Adoptionscentrums representant i Kina. Hon ringer till barnhemmet och ställer frågor om vår dotter, medan vi sitter bredvid och väntar. "Wow! Vår dotter finns faktiskt på riktigt!" Det har ditills varit svårt att förstå det. Men nu börjar jag förstå. Vi får veta hur stor vår dotter är . ("Bra, då tog jag med kläder i rätt storlek"). Vi får även veta att hennes läppspalt opererats.

Flygresa till den provins där vi ska hämta vår dotter. När vi nästan är framme tittar vi ner och och tänker: "Någonstans där nere finns hon" - en hisnande känsla. Vi har lämnat ett höstigt Peking, med en temperatur på 11 grader. Nu kommer vi ner till tropikerna och temperaturen är nästan 25 grader.

Kulturchock. Här är allt annorlunda än vad vi hitintills mött i våra liv. Moderna skyskrapor blandat med ruffig bebyggelse. Massor med männsikor! Kryddor. Människorna här ser annorlunda ut än i Peking, kortare och med ett mer exotiskt utseende. Är det så här vår dotter ser ut? Tänka om. Jag orkar inte med fler intryck. Stänger mig inne i hotellrummet första dagen. Tur att vi har en dag till innan vi ska möta vår dotter. Nästa dag känns det bättre, tur det. Idag har vi mycket att göra. Köpa blöjor, välling och presenter till barnhem och barnskötare. Slå in fint. Guldpapper uppskattas visst.

Dagen med stort D! Vi åker med vår guide till provinsens adoptionsförmedlingskontor. Vi kommer till ett stort rum. En stor spansk grupp är på plats och de har precis fått sina barn. Kaos. Föräldrarnas glädje blandat med barnens skrik. Skriken smittar och ljudnivån är hög. Vi åker inte med någon grupp. Just då känns det bra. Vi får gå in i ett litet rum för oss själva. Där är hon i famnen på en barnskötare. Varsågod, nu är hon er! Fylla i massa papper sneglandes på dottern i pappas famn. Svårt att koncentrera sig på papprena.

Vårat barn!

Läkarundersökning på kvällen i hotellrummet.

Leva småbarnsliv i ett hotellrum. Stor, fin frukostbuffé och likaså fin buffé på kvällen. Vill inte bo på fint hotell - nu.

Första morgonen med vår dotter. Guiden har bett oss sitta färdiga i lobbyn klockan 10. Nu ska vi tillbaka till samma kontor och registrera adoptionen. Hur mycket ska man stå ut med egentligen? Jag har precis blivit förälder och nu ska hela familjen vara finklädd och representabel 10 på förmiddagen! Vill bara ta det lugnt och mysa. "Nåja, det är så här det går till, bara att gilla läget". Gör mitt bästa för att visa att jag är en bra förälder. Vill göra ett gott intryck hos den kinesiska guiden. Det känns extra viktigt just nu då vår dotter formellt sett ännu inte är våran.

Obligatoriska utflykter med guiden. Sitta färdiga i lobbyn klockan 10 varje morgon. Guiden fixar med dotterns kläder. Drar igen dragkedjor, lägger på filtar. Det är kallt, vinter, tycker hon. Svensk sommar, tänker vi.Önskar att vi hade åkt med en grupp. Det hade varit skönt att få gömma sig i en grupp och slippa uppmärksamheten från guiden. Nåja, hon visar att hon bryr sig om, och det är bara några dagar kvar...

Besök på dotterns barnhem. Försöker hålla inne tårarna på vägen därifrån. Vill inte visa vad jag känner för guiden, chauffören och vår dotter. Tänker på alla barn jag såg. Tänker på att de flesta blir kvar där.

Tillbaka till Peking för att ordna visum till vår dotter. Få träffa den andra familjen som kom till Peking samtidigt med oss. De har varit i en annan del av Kina och hämtat en dotter de också. Få dela erfarenheterna med andra. Skönt. Nytt hotellrum. Dottern klarar omställningen bra. Hon gör redan små framsteg.

Utflykter i väntan på att visumet ska bli klart.

Dags att åka hem. Lång flygresa och dottern vill inte sova trots att det är natt. Stressad. Äntligen går vi ner för landning. Dottern somnar. Flygvärdinnan "det här har jag sett hända så många gånger".

Föräldrar som möter på flygplatsen.

Dotter som sover i bilen.

Äntligen hemma!

Lära känna vår dotter, som numera fått namnet Hilda. Papper som ska skickas åt olika håll. Besöka Skatteverket för att registrera dottern som svensk medborgare. Börja tänka på återrapporten till Kina. Socialsekreterare på besök igen. Frågor om hur allt gått. Trevligt besök.

Åren går. Syskontankar byts mot syskonplaner. Samma procedur en gång till, förutom adoptionskursen.

I mål! Våra barn finns hos nu. Vi är så nöjda och glada över våra barn! Adoptionsprocesserna har stundtals fått oss att sucka. Adoptionsresorna har inte varit några semesterresor precis, både jobbiga och fantastiska på samma gång - men viktigast av allt: de har gett oss två fantastiska barn!

Den plats som gett oss våra två döttrar: Guangdongprovinsens adoptionskontor.



 

En gata i Kanton

 

 

Det nya och det gamla Kina existerar sida vid sida.

 

Vårblommor och militärbåtar

Just nu blommar vårblommorna som vackrast i vår trädgård. Vackrast är en unik blomma som kommer ifrån Kina. Den heter Frida (på kinesiska Guan Jing).

En stor militärövning pågår just nu här i Gryts skärgård. Medan jag fotograferade Frida bland blommorna körde militärbåtarna flera gånger genom sundet där vi bor. På andra sidan sundet hade två mindre militärbåtar lagt till.Det kändes som en stor kontrast till våran idyll och blev en påminnelse om att det finns en helt annan verklighet, inte lika vacker som Fridas och min vårdag. Tankarna gick till de barn som inte är så lyckligt lottade att de lever i ett land i fred.

 

 

 

Tröjan som Frida har på sig tycker jag är så fin och den betyder något speciellt för mig, eftersom jag fått den av en kär, före detta, kollega. Den är ett arv efter hennes barn som kommer från Indien, och var små på 80-talet.

 

 

 

Här, i barnens pool, hamnade tulpanen som Frida plockade. Lite synd på den vackra tulpanen, men det såg ganska fint ut.

 

Svalan gjorde oss sällskap...

 

...liksom militärbåtarna.

 

Kvällspromenad

Igår kväll var det en riktigt fin vårkväll och vi var ute länge - ja för länge. Klockan hann bli sen innan vi gick in, men barnen går inte på förskola så då går det att slarva.

Frida hade protesen på sig ute hela kvällen och gick med den  på gräs för första gången. Med rullator eller med barnvagnen som rullator gick det riktigt bra.

 

Stolt!

 

 

 

 

 

Vi hann med lite stenkastning också.

 

 

Plums!

 

 

Min fotomodell i snyggaste arbetskläderna.

 

 

Jag är sällan med på bild, eftersom jag oftast håller i kameran, men här fick det bli ett självporträtt.

 

 

Kvällen avslutades med en liten roddtur...

 

 

...och en vårdans.

Tio steg framåt

Det är en stor händelse för alla föräldrar när deras barn börjar gå. Extra stort blir det om de första stegen inte är självklara, som i Fridas fall då hon saknar ett underben.Vi har sett fram emot Fridas första steg och hoppats att de skulle komma innan hennes treårs dag.

Frida genomgick en höftledsoperation i vintras och var gipsad i sex veckor. Efter gipsborttagningen var hon väldigt svag,och det dröjde flera veckor innan hennes muskler kommit tillbaka och hon var lika stark som innan operationen. Hoppet om att hon skulle gå innan sin treårsdag försvann när vi fick reda på att hon var tvungen att opereras.

Men igår hände det som vi längtat efter: Frida gick själv med sin protes! Två veckor  innan sin treårs dag! Hon höll på länge med att gå fram och tillbaka mellan oss och vi ökade succesivt avståndet. Som mest blev det tio steg. Och det bästa av allt var att hon tyckte att det var roligt!

Jag känner mig så glad över ortopedteknikerna på TeamOlmed i Norrköping, och deras arbete.  I onsdags när vi var hos dem förkortade de protesen, så att ben och protes blev lika långa. För att kunna göra det var de tvungna att ta bort den rörliga knäleden, vilket var en fördel för Frida. Hon tyckte bara att det var obehagligt när protesen böjdes. Efter den här förändringen märkte vi att Frida tyckte att det var mycket roligare att gå. Hon fick ett större självförtroende och mer stuns i stegen. Vi tänkte: Nu händer det grejer, vilket det också gjorde!

Vårens att-göra-lista

 

Det är mycket man ska hinna med på våren. Här är några saker:

 

 

1. Ta av sig mössan

 

 

 

 

2. Vårrusta båten

 

3. Lära sig cykla.

 

4. Gräva i sanden.

 

5. Ta fram håvarna.

 

 

 

 

6. Plocka blommor

 



seglingspremiär

 

Jag älskar den tid på året då vintern och våren möts:  Det finns fortfarande snö kvar så att man kan åka skidor och det har tinat på vägarna så att man kan cykla. Det finns is kvar på vissa ställen på havet så att man kan åka skridskor, men det finns också öppet vatten så att man kan åka båt. Det är en tid när man befinner sig i ett gränsland och det gäller att vara försiktig. För ungefär två veckor seglade vi för första gången i år och då fanns det fortfarande lite isflak kvar i vikarna. 

 

Våra barn gillar verkligen att åka båt. Hilda vill alltid sitta i fören med sitt sjörövarsvärd och leka att hon är en pirat. En viktig del av båtturen är att gå iland på någon ö och leta efter skatter. På den här turen bestod skatten av ett gammalt gäddskelett.

 

 

 

 

                        

                                                          Myrorna har precis vaknat

 

                                                                    Gädda?

                                                                 Ungsvanar

Flygvapenmuséet i Linköping

Igår firade vi svärfar som fyllde halvjämt. Vi hade lite funderingar på hur vi skulle uppvakta honom och kom fram till att den bästa presenten skulle vara att ta med honom på någon utflykt. Men var? Flygvapenmuséet i Linköping, kom Håkan på! Det är ett ställe som ingen av oss besökt och som vi hört ska vara riktigt sevärt. Det var det också. Alla tre generationer hade nog lika roligt på muséet.

 Oavsett vad man tycker om militärt försvar, så kan muséibeöket ändå tillföra något i form av historia och teknikhistoria. På muséet fanns en utställning om Kalla kriget. Där hade man byggt upp olika hemmiljöer från de olika årtionden då Kalla kriget pågått, d.v.s. från 50-80-talen. Roligt att se tycker jag som är intresserad av inredning och stilhistoria. Hilda uppskattade den suggestiva stämning som de skapat i utställningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Frida är liten- flygplanet stort!

 

 

 

Hilda var bestämd: eftersom vi skulle fira farfar, så skulle hon ha stiliga kläder. Det stiligaste hon vet är dräkten som vi köpte i Kina när vi hämtade Frida. Vi tyckte att det var ok. Kläderna är ju till för att användas och hitintills har dräkten bara hängt i garderoben.

 

 

 

 

 

 

 

Olika vardagsrumsmiljöer fick symbolisera tiden för kalla kriget. Här är det 70-tal.