En ledig dag

Klockan ringer 6.30. Dricker en mugg kaffe för att vakna till. Väcker barnen och gör i ordning dem. Lämnar Frida på förskolan (hon går 15 timmar i veckan, fördelat på tre dagar). Åker vidare med Hilda till Västerviks sjukhus för att besöka logopeden - en nätt resa på 8 mil enkel väg. När vi kommer fram visar det sig att jag tagit fel på dag. Som tur är kan logopeden ta emot oss i alla fall, en timme senare. Mat i farten. Vi åker hem igen och hämtar Frida på förskolan. Sedan åker vi direkt till Himlaskoj som är kyrkans barngrupp. Jag är med barnen, eftersom de behöver mig där. En kompis till Hilda följer med oss hem. Mellanmål. Barnen vill åka rullskridskor. Sätta på och ta av. Laga middag. En stunds lek. "mamma hjälp", "mamma jag är kissnödig". Dusch och hårtvätt. I säng. Läsa saga. Barnen somnar. Jag läser en bok en stund och somnar  (Var var nu pappan, kan man undra när man läser det här. Jo, han var bortrest för att jobba på annan ort).

Ibland brukar jag tänka på mina kollegor som har vuxna barn. För dem har orden "en ledig dag från jobbet" en helt annan innebörd. Men de har ju haft det som jag har nu, när deras barn var små. Och jag är säker på att jag kommer att sakna småbarnstiden när Hilda och Frida blivit vuxna och flyttat hemifrån.
 
Tiden med småbarn är intensiv. Innan vi fick barn fick ibland höra: "passa på att njuta av att vara lediga nu när ni inte har barn". Då var ledigheten utan barn ofrivillig, och gick inte  att njuta av. Tiden präglades av en lång, oviss väntan. Det är nu när vi har barn som det går att njuta av att vara själv. Ja, de små stunderna man är det. Oftast är det i bilen på väg till jobbet. Men allt har sin tid. Och nu är det småbarnstid,  med allt vad det innebär, t.ex.  att vakna en ledig dag från jobbet och tänka: "okej, nu kör vi!"

Prata med varandra få vi göra när barnen vuxit upp

I helgen hade vi besök av två av mina kusiner och deras yngsta barn. Kusinerna, två systrar, har varit en viktig del av min, och min systers barndom. Som barn träffades vi regelbundet och de har varit som extrasystrar för mig och min syster. Nu har vi alla fyra barn. Sammanlagt 17 stycken, från minstingen på sju månader, till universitetsstudenten, med sambo på 20 år. Barnen är en härlig skara av adoptivbarn (mina), biologiska barn, fosterbarn och bonusbarn. Där finns barn med funktionshinder, diabetes och andra svårigheter, och alla är lika självklara och räknas in i släktgemenskapen utan urskiljning.

Jag är glad för att våra föräldrar höll kontakten med varandra medan vi var små,  så att vi kusiner fick träffas. Det la grunden för en vänskap som antagligen kommer att bestå livet ut.  Som vuxna har vi kusiner sett till att hålla kontakten med varandra och vi ses regelbundet, inte minst för att våra barn ska få träffa varandra. För mina döttrar är sysslingarna viktiga. Kanske har vi vuxna fått bidra till att skapa en vänskap sysslingarna emellan som kommer att hålla ända in i vuxenlivet.

Med det perspektivet gör det inte så mycket om vi vuxna inte hinner prata så mycket när vi ses. Stunderna vi ses är ju så fulla med barnbestyr. Alltid är det något barn som slagit sig och behöver tröstas, något barn som behöver hjälp med något, några barn som är osams, något barn som är behöver äta...Vi får i alla fall ses - prata med varandra får vi göra när barnen vuxit upp.

 

Vi gjorde en utflykt till vår gård - det ställe där vi tänker oss att bo i framtiden (än så länge är gården inte i skick att bo i). Mammorna har fullt upp med att serva barnen som vanligt.

 

 

Lilla Frida kikar fram bakom  fikat.

 

 

På vägen hem till lägenheten stannade vi till och klappade några fjordingar.

 

 

 

Några dagar i Gryt

Förra veckan tillbringade vi i Gryt, på släktens sommarställe. Barnen gillar verkligen att vara där och de tröttnar aldrig på att leka på bryggan, och på att försöka fånga fiskar med håven. Och jag tröttnar aldrig på att fotografera deras brygglek.

 

Just nu finns det maneter vid bryggan och de är ju lättfångade till barnens stora förtjusning. Jag biter ihop och låter dem hållas trots att jag tycker synd om maneterna som söndertrasas.



För ovanlighetens skull fick jag vara med på bild!

 



 

Solstrålarnas reflektion i havet gjorde att ljuset upplevdes som mycket starkare än det annars gör i slutet av oktober. Vi njöt av att få återuppleva sommarkänslan för någon timme.

Hilda och jag bearbetade bilden tillsammans.

 



 

 

Till sist: en morgonbild på Flisön.