Det finns många ofrivilligt barnlösa. Har för mig att definitionen på att vara ofrivilligt barnlös är att man försökt att få barn i ett år, utan att lyckas. Andra är ofrivilligt barnlösa, inte p.g.a infertilitetsproblem, utan för att de inte träffat någon att få barn med.
Det finns ganska många bloggar om ofrivillig barnlöshet. Villhabarn.se har samlat några av dem på sin sida. Innan vi fick barn läste jag lite trådar om barnlöshet på t.ex familjeliv.se. Det kan vara skönt att läsa om andras kamp att få barn när man själv kämpar. Men ibland kan det bli för mycket. Det är lätt att bli nedstämd av att gå in för djupt i barnlöshetsproblematiken.
Nuförtiden läser jag inte så ofta om andras ofrivilliga barnlöshet. Frågan är inte längre aktuell för mig. Vi har ju fått barn! Vi lyckades! Men ibland händer det ändå att jag gör det. Har man varit i barnlöshetsträsket så känner man med dem som befinner sig där.
Jag känner med dem som är ofrivilligt barnlösa. Jag vet hur det känns med den långa, ovissa väntan. Hur tunga dagarna är, hur svårt det är glädja sig åt att andra väntar barn. Men jag vet också hur det känns att inte längre befinna sig där. Vilken lättnad att slippa!
Jag känner med de som gör den ena IVF:en (provrörsbefruktning) efter den andra utan att lyckas, och som kanske därefter åker utomlands för att möjligheterna där är flera p.g.a andra lagregler, och försöker med ägg- eller embryodonation. Som tänker att adoption inte är ett alternativ.Som tänker att man själv måste bära sitt barn, föda det och amma det. Som tror att det är det enda sättet att bli mamma på. Jag tycker synd om dem. Tänk om de visste att de kunde hoppa av den där berg- och dalbanan. Tänk om de visste hur fantastiskt det är att få barn genom adoption. Tänk om de visste, att när barnet väl är hos oss, så är det helt oväsentligt hur det kommit till oss. Tänk om de visste att i det ögonblick man får barnet så är det bara barnet man ser, och inte vägen till det. Tänk om de visste att det inte är så viktigt att få föda sitt barn (även om det kan kännas så när man är barnlös). Tänk om de visste att man genom adoption får en annan, men minst lika häftig upplevelse som när man får barn på det vanliga sättet. En upplevelse som är av det slaget att man glömmer all graviditetslängtan. Om de visste det, vilken tröst det skulle vara då, att få höra att det finns ett annat sätt att få egna barn på. Ett sätt där utgången är viss: det blir ett barn tillslut! Ett barn som när man ser det tänker: "Du är mitt barn. Tänk att du kom tillslut!"
(Jag vet att det inte finns de som kan adoptera p.g.a att de inte uppfyller kraven för adoption p.g.a att de t.ex. saknar gymnasieutbildning eller har för högt BMI, och då är naturligtvis adoptionsvägen stängd, vilket känns väldigt sorgligt. Då är barn genom att bli graviditet det enda hoppet, men de jag tänker på är de som skulle kunna adoptera)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar