Frida har lärt sig gå!

 

Frida lärt sig gå, både inne och ute. Inte bara några steg, utan hon går hela tiden, överallt och länge. Tidigare ville hon bara gå några steg och sedan var det klart och protesen skulle av. Nu  har hon förstått fördelarna med att gå och tycker att det är jätteroligt och kan t.o.m sparka boll! Sist vi var till affären, så gick hon själv med en liten kundvagn. Hon gick runt mellan hyllorna och tittade på alla varorna. Min känsla då? Ja, den är svår att beskriva.

Lyckan är stor, både hos Frida och hos mig, Håkan och Hilda. Tänk att hon skulle bli så här duktig i sommar. Det hade jag aldrig trott. Jag hade tänkt mig att hon skulle traggla vidare i höst, i samma takt som tidigare. Men inte. Helt plötsligt lossnade det och hon ville gå, gå och gå.

 



 

 

 

Här leker Frida med grannpojken Emil. Klänningen och skorna köpte vi i Kina när vi hämtade henne i augusti förra året.

 

 

  

 

 

 

 

Kitchiga karuseller och gummorna de små

I helgen var det nöje som gällde för vår familj. Min man Håkan var till Power Meet i Västerås (stor raggarbilsträff med ca 9000 bilar) och jag var med barnen till karnebåtfestivalen i Valdemarsvik.

Både Håkan och jag är förtjusta i kulörta lampor och motivlack. Visst är det lite kitchigt, men vad gör väl det? Kitch är kul. Den här dagen fick Håkan och jag vårt lystmäte när det gäller motivlack och kulörta lampor. Håkan på raggarbilarna på Power Meet och jag på Tivolit. Mitt nöje, förutom att se barnens glädje, bestod i fotografera fina detaljer. Att barnen också var nöjda med dagen behöver jag väl knappt nämna? För Frida var det karusell- och sockervaddspremiär den här dagen!

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

Hilda på den jättelika uppblåsbara rutchkanan. Visst är utsikten över hamnen fin?

 

 

 

 

Sockervaddspremiär: "jättegott" tyckte Frida.

 

"Vill inte ha mer sockervadd, ta det mamma"

Ett karnevalståg uppträdde på festivalen.

 

 



Det är inte vägen till barnen som är det viktiga.

 

Det är inte vägen till barnen som är det viktiga, utan det faktum att de finns hos oss nu. Det spelar ingen roll hur det gick till när de blev våra, huvudsaken är att vi har barn. Endel har barn i magen, andra åker flygplan och hämtar sina. Barbapa och Barbama la ägg i jorden, som så småningom blev barbabarn. Barbapapa och Barbamama hade egna ägg , andra får andras ägg... Ja, varianterna är många.

 

 

 

 

"Fåglar får ungar, mullvadar får ungar och det ville Barbama och Barbapa också ha. Därför lade de ägg ungefär på samma sätt som sköldpaddor gör." ( Barbapas resa 1971)

Fiskelycka



Vilken lycka det är att få napp! Men det är ändå inte det som är det viktigaste, det viktiga är få fiska. Det framkallar fiskelycka hos våra barn.

 

Idag fiskades det här hemma på bryggan. Resultatet blev en mört och en aborre. Barnen fick dela på aborren. Det var också lycka; detta att få äta sin egenfångade fisk.

 

Fiskelycka för mig var att få se Hildas fiskar, som hon målat under gårdagen då jag jobbade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stora framsteg!

Lillasysters feber släppte igår kväll och hon kände sig nog lite uttråkad, så plötsligt ville hon gå med protesen, vilket hon aldrig föreslår själv annars. Och det var bara början. Sedan ville hon gå själv, utan att hålla i mig. Hon gick runt, runt i den lilla stugan, mellan olika saker som stod uppställda efter att barnen byggt koja. Därefter gick hon uppför stegen till loftet, och ner igen - med protesen! Efter det tog hon undan fler och fler saker från golvet och gick längre och längre. När hon ramlade reste hon sig, utan att hålla i något. Hon gick jättelänge. Tidigare har hon bara velat gå en kort stund. Alla dessa framsteg på samma kväll!

Helt plötsligt betedde hon sig alltså som vilken ettåring som helst, som precis har upptäckt hur roligt det kan vara att gå! Skillnaden är att Frida är tre och att startsträckan varit på ungefär ett halvår.

Lika roligt var att storasyster gladde sig så med henne. Hon hejade på, applåderade och berömde. Gissa om föräldrarna var glada och stolta över sina barn!

Inget särskilt, bara...

Inget särskilt idag, bara...

...en liten ledsen mun (lillasyster är förkyld och får inte följa med när storasyster går till en kompis)...

...några kajakpaddlare som paddlar förbi oss...



...en kylig vind från havet, en tröja som tas på, och klossar som läggs på varandra...

...en mamma som också vill bygga med klossar...

...några strån som vajar i vinden...

 

 

 ...en vattenkran som sätts på...

 

 



...några blommor på en äng..

 

 

Jag gillar de dagar då allt är "bara", men där ändå inget bara kan tas för givet.

 

 

 

 

 

 



Barnfilmbyhuset i Mariannelund

 

Vi trillade in i det helt nyöppnade Barnfilmbyhuset för lite sedan. Det föll det sig så att vi åkte förbi det på väg till karamellfabriken och såg att det skulle öppna lite senare samma dag. Vi besökte karamellfabriken och åkte tillbaka och då hade det öppnat. Vi blev de första vanliga besökarna och fick tränga oss förbi de inbjudna invigningsminglarna.

 

Barnfilmbyhuset (ett riktigt tungvrickarnamn) vill sprida information om Astrid Lindgrens filmer och om inspelningsplatserna. Flera scener i emilfilmerna spelades nämligen in i Mariannelund. I huset har man även gjort iordning två rum där barn kan få prova på hur det kan vara att göra sig iordning inför en filminspelning. Jag, min syster och våra barn hade en trevlig stund i huset. Den som uppskattade besöket mest var nog Hilda som tycker att det bästa som finns, är att klä ut sig. Vilken tur att vi bara har 8 km till Mariannelund. Hit kommer vi med säkerhet att åka många grå och tråkiga höst- och vinterdagar.

 

Den som vill veta mer om Barnfilmhuset kan se mer på www.barnfilmbyn.se

 

  

 

I barnens sminkloge fick barnen prova att förbereda sig inför en filminspelning.

 

 

 

Våra barn blev ett tacksamt fotoobjekt för journalisterna, eftersom vi var de första (och enda) besökarna. Hilda ställde gärna upp.

 



 

 

 

 

 

 



Kusinerna har slagit sig ner i soffan i ett vardagsrum med inredning från den tiden då emilfilmerna spelades in (70-talet). Jag gillar verkligen den här stilen (till skillnad från alla andra verkar det som) och skulle kunna tänka mig ett sånt här vardagsrum hemma.

Emil hos doktorn i Mariannelund

 

Ida upphissad i flaggstången. Jag undrar vilka funderingar den här kulissen kan skapa hos beökare som inte sett filmerna om Emil?

Tabberas hos Emils familj: "Bara grisen blev kvar" står det på väggen.

 



Tabberas vid invigningen av Barnfilmbyhuset. Ganska mycket återstod på faten från inviningens mingel. Till skillnad från Emils tabberas så blev inte alla bjudna (för oss var det bara skådebröd).