Senhösten 2008 åkte två par till Peking tillsammans. Paren hade aldrig träffats förut. Nu åkte de på utflykt till muren tillsammans, de åkte till den förbjudna staden, de gick på resaurang, de shoppade på billiga marknader - och de väntade barn. Båda paren skulle få varsin liten dotter, född i juli 2007 med dubbelsidig läpp-käk- och gomspalt. Båda paren hade fått barnbesked från adoptionsorganisationen ungefär samtidigt och det kunde lika gärna ha fallit sig så att det ena paret hade fått besked om det barn som det andra paret fått.
Båda paren visste lika lite som sitt barn. Informationen de hade var över ett år gammal. I ett av parens hotellrum samlades de fyra en eftermiddag för ett möte med adoptionsförmedlingens representant i Kina. Där ringde hon upp de som just då tog hand om de små flickorna, parens döttrar och ställde de frågor de blivande föräldrarna hade. Där och då fick de den senaste informationen om sina barn. Paren gladdes och bekymrade sig tillsammans.
Efter en vecka i Peking flög de båda paren vidare. Ett av paren till Kinas kyliga, norra inland med snö och berg. Det andra paret åkte åkte till det varma, exotiska södra Kina, med blommor och varma vindar.
Efter ytterligare en vecka flög paren tillbaka till Peking och träffades på Pekings flygplats. Deras plan hade precis landat och nu möttes de igen. Den här gången med varsin barnvagn, med varsin liten flicka i nästan likadana röda overaller. Glädjen var stor. Nu hade paren blivit barnfamiljer och berättade där på flygplatsen och i taxin till hotellet, för varandra om det de varit med om den senaste veckan.
Efter ytterligare några dagar i Peking, hade paren fått visum och kunde åka hem med sina döttrar.
När vi åkte till Kina och hämtade storasyster så var vi två par som åkte tillsammans. Vi hämtade vårt första barn och vi åkte till olika provinser, men var i Peking både före och efter att vi fått våra barn.
När vi hämtade lillasyster så var vi en hel grupp. Det var en härlig blandning av olika människor från olika delar av landet. Vi var sammanlagt sju par, varav fem par med storasyskon. Tre par hade hämtat barn i Kina förut, två par hade biologiska barn, och två par skulle bli föräldrar för första gången. Tre av föräldrarna var själva adopterade. Det var underbart att se dessa familjer som bestod av tre, ursprungligen olika nationaliteter. Alla barn som skulle hämtas hade någon form av speciella behov och även den här gången åkte vi till olika provinser. Några hämtade dock barn i samma provins och några åkte själva till en provins. Den här gången var vi inte själva i Guangdong, skönt tyckte vi, eftersom vi hade känt oss lite ensamma och utsatta på förra adoptionsresan.
De människor som vi åkt tillsammans med och hämtat barn, har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag blir varm inombord när jag tänker på dem och de känns nästan som släktingar. Det skapar ett band att dela en så stark upplevelse tillsammans och det hjälper naturligtvis till att man känner sig så känslomässigt utsatt i det läge man är i, med både ovisshet och förväntan, i ett land så långt borta.
Vi har sett till att hålla en regelbunden kontakt med det par som vi reste tillsammans med första gången och vi har setts ungefär en gång per år. Vi har delat glädjen över att vänta ett andra barn från Kina och följt varandras adoptionsprocesser. Senast vi sågs, nu i sommar, var det för första gången med alla fyra barn. Vi har även kontakt med några av de familjer som vi åkte med andra gången och jag ser fram emot den återträff som vi besämde att vi skulle ha när vi var i Kina.
Många av de som åker för att hämta barn åker själva (är man singel så brukar man ha med sig en kompis). Jag vet inte vad som är vanligast; att man åker själv, eller i grupp. Jag tycker att det har varit ett privilegium att få åka tillsammans med andra människor på våra adoptionsresor. Jag skulle verkligen råda de som åker tillsammans med andra att hålla kontakten efter att man kommit hem. Även om man inte själv känner att man har något behov av det, så kan man göra det för barnens skull. De barn som hämtades tillsammans kan komma att knyta starka band med varandra, band som kan få stor betydelse i livet. Särskilt viktigt tror jag att det är för de barn som blir ensambarn. Adoptionsvännerna kan komma att få fungera som syskon. Det är inte säkert att det blir så, men har man hållit kontakten, så har man ju i alla fall gett barnen en möjlighet.
Om man inte åkt och hämtat barn tillsammans med någon mer, så kan man hjälpa sina barn att skapa liknande band. Kanske genom att man kan träffa någon annan från samma barnhem, eller samma provins, eller åtminstone från samma land. Adoptionsorganisationerna har lokalföreningar med olika typer av aktiviteter som man kan delta i. Jag tror att det är viktigt för alla människor att få träffa någon annan med samma ursprung, eller åtminstone med liknande erfarenheter. Det skapar en känsla av samhörighet. Det är viktigt att inte behöva känna sig ensam med sina erfarenheter. Det är inte säkert att man väljer att prata om dem, men vetskapen om att man har något gemensamt med någon annan är viktig tror jag. Det gäller både adoptivbarn, adoptivföräldrar - och alla människor. Därför är det viktigt att hålla kontakten med sina adoptionsvänner.
Några bilder från den här sommaren då vi träffade våra kinavänner från vår första adoptionsresa.
Vi besökte Astrid Lindgrens-värld tillsammans med våra kinavänner. I parken fanns även andra kinavänner, en grupp som åkt till Kina tillsammans och nu hade en återträff. Jag lade märke till barnen när vi tittade på Pippi-teatern. De stod längst fram bredvid små lintottar - en härlig syn tycker jag.
