Tuffa tröjor med tryck och annat som är på tapeten just nu!

 Ny protes till Frida

Lilltösen har vuxit och nu ska en ny protes mätas ut och tillverkas. Det blir några resor till Västervik och ortopedteknikern innan det är klart.

 Tandställning till Hilda

Hilda behöver ha en tandställning, inte för tändernas skull utan för käkens skull. Den övre käken behöver skjutas fram lite och hon har nu fått en tandställning som fixar det. Tandställningen är av det slaget som kan sättas i och ta ur och  den är riktigt cool, tillverkad i något genomskinlig plast, blå och med glitter och en döskalle ingjuten. Det är för tillfället mycket tjat: "sätt i tandställningen, den ska vara i munnen", och "var är tandställningen?". Det är inte alltför lätt att motivera en sexåring att låta den sitta i hela tiden. Tandläkaren är otroligt duktig och pedagogisk och har förmågan att uppmuntra och motivera, både oss och Hilda. Med Hilda får vi åka till Linköping, till specialisttandläkaren på käkkliniken, ungefär var tredje vecka.

 Skidåkning x 3

1. Nu har vi bokat en kortvecka i Branäs. Förra vintern var vi dit tillsammmans med en annan familj och i år blir det favorit i repris!

2. Vi fick goda nyheter när vi var hos ortopedteknikern senast: Frida kommer att kunna åka slalom stående i framtiden! Och vi som trodde att det var sitski som gällde för henne om hon skulle åka utför. "Nej då", sa teknikern. "Man gör bara så här och så här, och så sättar man in en extra del här i protesen, så funkar det utmärkt". Han hade hjälpt en annan amputerad tjej, som nu är tio år att åka slalom, så han visste att det gick. Tack och lov för människor som är duktiga på sina jobb!

3. Hilda är jätteduktig på att åka skidor och vi skulle vilja låta henne få börja träna slalom. Det är dags att ta reda på vilka klubbar det finns i närheten och om de har träning för sexåringar. Det kanske låter lite väl tidigt att börja träna slalom när man är sex, men både Håkan och jag är riktiga skidnördar med skidlärarutbildningar i bagaget, och Hilda är en riktig talang, så vi uppmuntrar henne gärna att börja träna på riktigt. Och vi tror att det skulle få hennes självförtroende att växa att få hålla på med något som hon gillar.  Naturligtvis måste träningen vara på hennes villkor.



Hilda i svarta backen i Branäs.

 Tuffa tröjor med tryck.

Just nu är det bara en sak som gäller för Hilda när det gäller kläder: det ska vara tuffa tröjor med tryck! Gärna Spindelmannen eller StarWars. Suck. Förstår inte vad det är för fel på tunikor, klänningar och blusar. Det är bara att kapitulera. Jag kan inte tvinga henne att sätta på sig kläder som hon avskyr. Kommer själv ihåg hur det kändes när man som barn var tvungen att sätta på sig kläder som man avskydde. Utmaningen blir att hitta kläder som Hilda gillar och som jag samtidigt tycker är okej. Det här med kläder är verkligen en öm punkt för oss föräldrar. Vi sätter på barnen kläder som vi själva gillar och många använder sina barn för att visa vem de själva är: "Vi är en familj med pengar och vi väljer bara det bästa", "Vi är en familj som vill leva naturligt och vi använder bara kläder i naturliga material". "Vi är bohemiska" Men vad händer då barnen inte vill vara med på tåget, då "bohembarnen" vill ha adidasoverall istället? Visst känns det i föräldrahjärtat? Jag gillar kläder i retrostil, gärna tunikor, men det går inte alls hem hos Hilda.  Men det är bara att gilla läget. Hilda har kläder så det räcker, men det är få plagg som hon gillar, så igår köpte vi några tröjor på en second hand. Hon var nöjd, och jag var nöjd med att inköpen inte grävde för stora hål i plånboken.



 

 



 Filmer med orädda hjältinnor

Just nu är flickorna helt inne på filmer som handlar om modiga, orädda kvinnor. Det är bara Mulan. Pocahontas och Esmaralda (Ringaren i Notre Dame) och Ronja som gäller. De har aldrig varit mycket för de blonda och ganska oförargliga flickor  som förekommer i fiktionen. Nej, det ska vara mörka kvinnor med mycket styrka. Som mamma känner jag mig tacksam att de har hittat förebilder, som är mörka som de, och som har egenskaper som de kan se upp till.  Extra roligt känns det att de har en kinesisk flicka från fiktionens värld att identifiera sig med: Mulan. Även om  krigaridealet i berättelsen inte är något som jag kan stå bakom, så tycker jag att hennes gränsöverskridande och ifrågasättande av rådande normer, är något att se upp till.

 Systrarna gaddar ihop sig mot oss

Vi föräldrar upplever just nu någonting helt nytt: Döttrarna gaddar ihop sig mot oss. "visst tycker du bara om mig och inte mamma", kan det låta. Lite gulligt och ganska komiskt tycker jag, och vet att det i nästa sekund kan låta: "jag tycker inte om dig, jag tycker bara om mamma" Jag är glad att syskona har hittat varandra, och ser deras ihopgaddning som ett steg i att frigöra sig från oss föräldrar.

 Kinarapport

När man har adopterat, så har man också förbundit sig att skicka återrapporter till barnens ursprungsländer. Det är olika hur många rapporter de olika länderna kräver. Kina vill för tillfället ha fem rapporter. Frida har bara varit hos oss ett år, men vi har redan fått se till att tre rapporter skrivits. Vid varje tillfälle ska en socialsekreterare komma hem och ställa frågor om barnet och barnets utveckling efter en rapportmall. Man ska även skicka med åtta bilder som visar barnet i olika situationer. Det ska vara fina kläder, det ska vara närbild,  helbild, och familjebild...  Nu dröjer det i alla fall två år till nästa rapport.

Frida på dagis - en av bilderna till kinarapporten.

 

 

Slutsats:

Det är spännande att vara förälder!

Med tungan rätt i mun när vardagspusslet läggs.

Igår var en dag som heter duga: 2 x utvecklingssamtal, 2 x eftermiddagsaktiviteter för barnen, besök på habiliteringen för vårdplanering av Frida, baka tårta för att fira Håkans födelsedag, packa skogskläder och badkläder. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när det är en sån dag. Det är lätt att misslyckas med något, missa någon tid, missa något klädesplagg... Jag lyckades för att jag var tvungen. För mig är det en stor utmaning att klara vardagspusslet. Det kräver full koncentration. Jag avundas dem som tycker att det bara flyter på i tillvaron. Finns det såna människor?

Även de stressiga dagarna behöver innehålla innehålla ögonblick då allt stannar upp. Stunder då man bara ser det som man just då har för ögonen. Igår upplevde jag ett sånt ögonblick då jag körde hem från habiliteringen och upptäckte några lupiner som blommade vid sidan av grusvägen. Jag är glad att jag stannade bilen och plockade lupinerna istället för att bara köra förbi. Blommorna fick bli en födelsdagsbukett till Håkan. Förmodligen var det årets sista blombukett.

En sorgens dag i adoptionsvärlden

I juni i år röstade den ryska Duman igenom en ny lag. Lagen innebär att inga länder som tillåter samkönade äktenskap får adoptera från Ryssland. Stoppet gäller även pågående adoptionsprocesser. Stoppet har lett till att antalet adoptioner från Ryssland minskat. Farhågan ur ett ryskt perspektiv är alltså att ett barn skulle hamna hos ett homosexuellt par. Det är alltså bättre för ett barn att stanna kvar på en institution än att få homosexuella föräldrar? Jag tror inte att man överhuvudtaget för ett sådant resonemang i den ryska Duman. Man tänker inte på de enskilda barnen och deras öden. Det viktiga är principen, att göra en markering mot omvärlden vilken syn landet har på homosexualitet.

Detta är en tragedi för de barn som redan fått träffa sina adoptivföräldrar och börjat kalla dem mamma och pappa och ett exempel på vad som kan hända när principer, istället för medmänsklighet får råda. Ett exempel på homofobi i dess sorgligaste skepnad.

I Dn.se finns just nu en artikel om ett svenskt par som är mitt i sin adoptionsprocess . De har fått träffa det ryska syskonpar på fem och sex år som skulle bli deras barn. De har gjort roliga saker tillsammans och barnen är glada över att ha fått föräldrar. Det enda som återstod i adoptionsprocessen var en rysk domstolsförhandling. Nu vet ingen vad som händer. Det som skulle kunna leda till en fortsättning av adoptionerna är att Sverige skriver på ett avtal som garanterar att inga barn hamnar hos homosexuella par.

Det finns många exempel i politiken där inte barnens bästa gått i första hand. Jag håller mina tummar allt jag kan för att barnens bästa ska gå i första hand den här gången, så att de barn som redan fått föräldrar ska få komma hem till dem.

Nästan sommar!

I morse frost och kyligt. I eftermiddags varma solstrålar. Det kändes nästan som sommar, åtminstone om man behöll den varma tröjan på. Min syster och jag tog med våra barn till närmsta sjö och fikade på bryggan.

 

 

 

 

 

Min syster har flyttat till Sverige!

Min syster flyttade till Österrike efter gymnasiet. Tanken var väl inte att hon skulle bli kvar, men det blev hon. Hon träffade Robert där. Tycke uppstod, de gifte sig och bosatte sig i Roberts hemstad, Innsbruck. Det är många år sedan nu och familjen har utökats med Benjamin, Miriam och Leon. De senaste åren har de funderat fram och tillbaka på hur det skulle vara att flytta till Sverige. Det är inte alltför enkelt att bryta upp från det land där barnen växt upp, där de har kompisar, där de har farmor och farfar och där de vet hur allt fungerar. Min syster vet inte hur det är att bo i Sverige som vuxen. Det blir mycket nytt och mycket att sätta sig in i. Försäkringskassan? Hur fungerar den? Dessutom kan det inte vara alltför lätt att lämna en vacker stad och alperna som omger den.

Men så tänkte de på barnen, på lilla Miriam som är flerfunktionshindrad, på hur mycket enklare tillvaron skulle vara här där det finns ett socialt skyddsnät i samhället, där man inte behöver betala rullstolen själv, bara för att nämna en sak. De tänkte på sönerna som har en mycket tuffare tillvaro i skolan i Österrike. Där får inte barnen vara barn på samma sätt. Eftermiddagarna fylls av läxor och konkurrensen är så hård att de behöver gå hos privatlärare på kvällarna för att ha en chans att komma in på högre utbildningar. Det är stress, stress, stress... och de önskade en lugnare tillvaro för sig själva och barnen. Nu har min syster och barn kommit hit och mellanlandat hos oss. Robert kommer efter när han avslutat allt där nere.

Just nu får min syster uppleva hur det är att vänta: vänta på att barnen ska får personnummer, vänta på att bli registrerade på sin nya adress, vänta på sin lägenhet, vänta på att få en remiss till den specialistläkare  som ska ansvara för dotterns vård och vänta på Robert. Långtråkiga dagar i väntan på att få börja i skolan. Deras väntan är inte mer än en månad, och de är svenska medborgare, vilket förenklar allt, men ändå får vi en viss inblick i hur flyktingar måste uppleva det att komma till Sverige - och deras väntan har många gånger en oviss utgång.

Jag hoppas att hela familjen ska trivas i Sverige och att de snabbt ska anpassa sig till sitt nya liv. Både jag och min syster ser fram emot att äntligen kunna få ses ofta (de ska bo en timme bort från oss) och att kunna fira födelsedagar och andra högtider tillsammans. Roligt för barnen också att få bo nära sina enda kusiner. Hilda och Leon är bra kompisar och Frida och Benjamin också (trots ålderskillnaden).

Tonårshäng? Nog för att barnen växer snabbt, men riktigt så stora är de inte ännu.

 

 

Leon och Benjamin testar skateboarden.

 

Det går ju ganska bra!

 

 

 Hoppsan, här gick det visst inte så bra! 

 

Hilda, sex år och Leon, fem och ett halvt, gillar att leka ihop. 

 

 

kungliga bebisar, del 2

Jag lade upp mitt förra inlägg om kungliga bebisar på Adoptionsgruppens Facebook sida och fick många intressanta kommentarer. Tack vare dessa kommentarer blev jag uppdaterad i ämnet kungliga adoptioner och jag tänkte dela med mig av dessa nyvunna kunskaper.

1. Om en kunglig arvtagare i Sverige väljer att adoptera, så kan detta barn inte bli en tronarvinge.

2. Vårt kungahus är tillkommet genom adoption. Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) och valde honom till tronarvinge 1810. Här var det fråga om en vuxenadoption, men det var ändock en adoption.

Tanken om att det är blodsbanden som skapar en viss position i samhället anser jag är omodern och jag kan inte förstå att en sådan lag fortfarande förekommer, men hela den kungliga institution är i och för sig omodern. Jag tycker att det är direkt stötande att ett adopterat barn inte skulle kunna bli tronarvinge. Att adoptera innebär ju att man gör något till sitt eget, det är själva ordets innebörd. Ett adopterat barn har ju precis samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn, men det gäller alltså inte i kungahuset.

En av de som kommenterade skrev att hon tyckte att det var skönt för Victoria och Daniel att de så snabbt blev gravida, eftersom trycket att få barn som tronarvinge ju måste vara stort. Några andra hade hört ett rykte som sa att Victoria och Daniel fått IVF-hjälp, då Daniel genom sin sjukdom blivit tvungen att frysa ner sina spermier.

Jag kan inte annat än instämma att det var skönt för Victoria och Daniel att lilla Estelle kom till världen relativt snabbt. Att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt, att dessutom vara det med offentlighetens ögon på sig måste vara på gränsen till vad man kan klara.

En annan skrev att ett barn aldrig får användas som reklampelare för adoption. Det är tänkvärt. Ett barn ska aldrig användas som reklampelare för något, men det är oundvikligt att reklameffekten uppkommer. Tänk vilka goda reklampelare för kungahuset lyckade kungabarn är. Jag tycker inte att kungabarnen ska adoptera för att göra reklam för adoptioner, utan det handlar mer om att jag skulle tycka att det vore en tilltalande tanke om kungahuset i större utsträckning var en spegel av vårt mångkulturella samhälle.  Jag vill inte heller använda mina barn som reklampelare för adoption, även om jag själv gärna gör reklam för adoption som ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Med dessa ord avslutar jag (tror jag) ämnet kungliga bebisar.

kungliga bebisar

Första officiella bilden på prinsessan Estelle.   Foto:kungahuset.se

 

 

 

För några dagar sedan gick prinsessan Madeleine och Chris ut med nyheten att de väntar smått. Roligt för dem, och roligt för alla som ett fan av det svenska kungahuset.  Själv är jag ingen royalist precis, så nyheten har inget större värde för mig. Nyheter om kungliga bebisar är dock hett nyhetsstoff. Tänk på vilken uppståndelse det blev när Estelle föddes, eller när Kates och Prins Williams barn föddes (blev det en flicka eller pojke?).

Varje gång våra kungligheter berättat att de väntar barn har jag tänkt: "så synd". För dem personligen är det naturligtvis inte synd, utan tvärtom väldigt roligt. Det är skönt för dem att slippa barnlöshetsträsket och den krångliga adoptionsprecessen. Att de missar det fantastiska med att få barn genom adoption är en annan femma. Det jag tänker på är att det skulle vara bra för Sverige ur ett mångkulturellt perspektiv, om det kom ett litet adoptivbarn in i den svenska kungafamiljen. Det är synd att vi missar den grejen. Tänk vad det skulle ha irriterat dem som står för att Sverige ska bevaras svenskt, om vår blivande drottning hade varit från Etiopien, Columbia, Thailand eller något annat land där människorna har ett annat utseende än det typiskt skandinaviska! Så synd att vi missar det. Drottning Silvia och Chris har accepterats, men hur hade det varit om de kom från ett land som inte tillhör västvärlden?

Det finns naturligtvis många perspektiv på adoption. Det är ju inte säkert att det skulle vara lyckat för adoptivbarnet, med sin tuffa start i livet, att hamna så i strålkastarljuset som ett kungabarn gör. Men här bortser jag helt från alla såna tankar, och tänker enbart på vilken nytta det skulle kunna göra för samhället med ett adoptivbarn i något som ses som en symbol för det svenska, i kungafamiljen.